vulkanskaslottet

Det känns så ledsamt när orken och måendet hindrar en från att göra sånt som en normalt brukar klara.

Det är frustrerande när en vill så mycket men orkar så lite. Ännu mer frustrerande är det att andra inte alltid kan sätta sig in i detta, då det faktiskt inte syns utanpå hur en mår. En kan lätt uppfattas som gnällig och tråkig. Och det är även så som en känner sig när orken och smärtan tar överhand över ens dagar.

Om ni umgås med någon som ni vet är sjuk så fråga gärna hur det är, om personen i fråga är trött eller har ont. För det är ALLTID lättare att svara ja på en ställd fråga än att själv berätta att en mår dåligt. Mycket just på grund av att en inte vill uppfattas som gnällig och klagande, men även för att en då vet att ni bryr er och frågar av ärlig omtanke.

Igår var det en dag med blandade känslor för mig. En febrig dotter en varm och solig dag som igår väcker moderskänslorna fullt ut. Att dessutom själv inte vara på topp gör ju dagen inte bättre. Orkade dock med en kort promenad i Trosas mysiga gränder innan vi kastade loss och begav oss ut till hans igen. Denna gång utan E som åkte med mormor och morfar till Enköping.

Strålande sol och en härlig klipphäll, jag njöt. Sedan tog orken helt slut och jag tvingades in i säng, jag sov en timme och pallrade mig upp till middagen något piggare men med bortdomnad vänstersida...

Är ändå glad över att få befinna mig ute i skärgården med min familj. Det är viktigt att se det goda även när livet känns tufft...

En mysig kortspelskväll med A och T innan vi kröp till kojs denna ljumma sommarkväll...