Jag anländer till sjukhuset 40 minuter innan min läkartid. När jag kliver ut ur bilen så möts jag av en person som frågar ifall jag vill ha hens parkeringsbiljett som inte går ut förrän två timmar efter mitt läkarbesök, så självklart tacka jag ja och lägger den innanför vindrutan. Med raska och självsäkra steg går jag in genom portarna vid sjukhusets huvud ingång och anmäler mig i incheckningsdisken. Sedan tar jag mig vant upp för trapporna och in till väntrummet hos neurologen.
Det är första gången som jag går ensam till neurologen, inte för att inte någon kunde följa med, jag har inte ens frågat någon. Utan jag sitter där ensam för att jag känner mig stark, positiv och självsäker. Och för att jag vet att jag slipper injektioner och någon jobbig provtagning.
Neurologen kommer ut till väntrummet och hämtar mig, hen hade sett att jag kommit tidigt och vi kunde därför tjuvstarta lite. Jag berättade om hur jag mått under sommaren och hur jag mår nu. Och att jag vill börja jobba mer. Hen tittar på mig med ett stort leende och utbrister: "Fy fan vad stolt jag är över dig!" Tror att hen syftade på hur jag tänker kring mitt mående och förhåller mig till situationen, och att jag har en plan för hur allt ska kunna fungera. Med ett lika stort, om inte större, leende svarar jag att det är jag också. Vi diskuterar vidare om mediciner, symtom och undersökningar. Jag känner mig om möjligt ännu starkare och gladare när jag reser mig upp och går till bilen.
Åker direkt till jobbet och vi får en fantastisk förmiddag ute i värmen. Vid lunch slår orkeslösheten till och med den skarpare huvudvärk eller tvärtom... När jag ett par timmar senare kommer hem är jag helt slut. Jag lägger mig i soffan, dricker en kopp te och hostar och hostar. Hostan gör så att det nästan känns som att mitt huvud ska sprängas och yrseln tilltar. Efter kvällsmaten, eller det lilla som jag får i mig, går jag och lägger mig i sängen och somnar. Klockan är då strax före 18.00. Jag sover i ca en timme och vaknar med något mildare huvudvärk, så länge som jag inte hostar... Hostan skapar ett tryck mot pannbenet, inifrån, känns det som...
Jag är inte alls så besviken och nedslagen av att må sämre igen, tänker att jag nog kan jobba efter en lång natts sömn. Optimist? Javisst!!
Tränings notis: Vaknade igår av Örjans larm och kände mig pigg. Fick därför en timme extra hemma till träning och en stund framför Nyhetsmorgon innan jag skulle åka till neurologen. Jag gjorde:
• 100 st knäböj
• 100 st lårpress med tåduttar både vid utåt press och i utgångsläget.
• 100 st lårpress på tå med fötterna stilla.
Alla övningar utfördes med mitt miniband med mest motstånd.
Hade tänkt att träna mer på eftermiddagen/kvällen, men då jag inte mådde så bra så fick morgonens pass räcka.
Hallå!! 😀 Du glömmer väl inte att klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke?? ❤⬇ Tack snälla du!!
Härligt att det blev ett bra läkarbesök och jag är också stolt över dig😀/