vulkanskaslottet

När jag körde hem från jobbet blev huvudvärken sprängande, är glad att jag tog mig hem innan det blev som värst. Men oroa er inte, jag skulle aldrig ge mig ut i trafiken om jag inte kände att jag fixade det utan att vara en risk för någon annan eller mig själv.

Hemma såg jag till att få i mig ett par smörgåsar och en kopp te innan jag la mig på altanen och sov ett par timmar. Men inte ens det hjälpte, smärtan blev olidlig och jag orkade ingenting. 

Skönt iallafall att Tindra mådde väldigt mycket bättre igår. Hon var såklart hemma från skolan men hennes ögon glittrade igen. Och min oro över henne kunde bäddas ner i mitt inre igen. 

Kan det ha varit så att min oro över Tindra var den utlösande faktorn till min smärtsamma huvudvärk? Eller är jag mitt i ett skov igen? Troligen det sista då jag så väl känner igen smärtan. Men jag lever ständigt med hoppet om att skovens tid är förbi och endast är ett minne blott.. Och om jag önskar mig det riktigt hårt och väldigt ofta så kanske min önskan en dag slår in. Men det här är nog första gången på länge som jag inte blivit besviken och ledsen över att det kom ett bakslag, troligen på grund av att jag mår bättre mellan skoven och för att de kommer mer sällan och inte håller i lika länge som innan. Ska detta bli mitt första skov utan ångest?? Det om något skulle ju vara ett stort framsteg!

Vid 18-tiden var min smärta extrem, illamåendet var ett faktum och min balans var inte den bästa. Flera gånger fick jag lov att fånga upp mig själv mot en möbel eller en vägg när yrselattackerna slog till orsakade av min helvetiska huvudvärk. Då insåg jag att jag var tvungen att ta en halv tablett Panocod för att rädda upp situationen en aning. Och bara en halvtimme senare mådde jag lite bättre. Tänk att jag ska vara så envis med att vänta så länge innan jag tar den enda smärtlindringen som faktiskt fungerar dessa gånger. Att jag inte tar den tidigare är för att jag inte är körbar med den i kroppen. Och om något skulle hända barnen så vill jag kunna köra. Jag "hör" själv hur idiotiskt det låter, för jag kan ju ändå inte köra när jag mår så här dåligt. Men starka tabletter skrämmer mig även lite, så jag tar dem så sällan som det är möjligt.