Jag är medlaren som ofta kommer i kläm...

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;

Nu är äntligen hela familjen samlade här hemma igen, vilket jag älskar och njuter av. Men det är inte alltid en dans på rosor...

Det är inte lätt att vara den mest positiva och lyftande personen i en familj som består av fem individer, när en själv är den som mår sämst fysiskt och troligen även psykiskt. Speciellt då en också är medlaren som försöker se till att alla mår bra och att de inte ständigt går i klinch med varandra...

Så här är det: Vår familj består av mig, min man Örjan som är bonuspappa till mina tre barn, Adam en snart 17-årig son, Engla en 14-årig dotter och Tindra en om-några-veckor 12-årig dotter, och våra två hundar Ludde och Nova. Och jag älskar Alla så otroligt mega mycket!! Men Alla har vi olika viljor som jag försöker få synkroniserade utan att någons vilja undertrycks. Det är inte alls lätt som ni säkert förstår. Sedan på det så har vi allas olika mående som inte så ofta, eller rättare sagt nästan aldrig lever i samklang med varandra, måendena alltså.


Mannen som kommer hem från jobbet och är trött, hungrig och har en värkande kropp (efter alltför tunga lyft under arbetsdagen) vilket leder till grinighet och en enormt kort stubin. Han behöver få vila en stund i soffan för att bli sitt riktiga jag igen. Och lite mat i magen. Har jag en av mina sämre dagar så finns ingen mat färdig och kanske inte ens någon att tillaga, självklart blir mannen då inte på bättre humör av det, men det brukar lösa sig på ett eller annat sätt. Och jag tassar lite på tå för att inte förvärra humöret. Ibland gör jag även mer än vad jag egentligen orkar, mest för att jag vet att någon av de övriga i familjen inte har sin bästa dag och jag vill inte att en person med taskigt humör ska krocka med en annan person med taskigt humör, för det brukar inte bli så bra då...

Sonen som nu befinner sig i livets största frigörelsefas litar mer på sina egna instinkter och teorier istället för på våra (vuxnas) ord som för det mesta bygger på våra livserfarenheter och kunskaper och kan underlätta lite. Sonen säger därför nästan alltid emot, framförallt mig och Örjan, vilket skapar irritation hos oss alla. Nu menar jag absolut inte att det är fel på att lita på sina egna teorier, för jag tycker att det är bra att tycka olika egentligen och att våga testa sig fram, men som sagt så är vi flera som berörs av olika händelser och företeelser. Och gissa vem som oftast hamnar i kläm när allt jag vill är att bråk och tjafs undviks, jo jag som alltid försöker att ligga steget före...

Äldsta dottern är mitt i den klassiska puberteten. Egentligen säger väl den meningen allt, men förer som är/varit förskonade från detta fenomen så ska jag försöka att förklara. Tänk er att hormonerna formligen sprutar ut i rummet så fort dottern kliver in. En kan nästan ta på laddningen och det gäller här att välja sina ord noga, annars kan rummet explodera. Nu är just min dotter inte en sån som skriker och kastar saker omkring sig, bara åt lillasystern som tacksamt tar emot och ger igen med samma mynt. Utan mot oss vuxna är hon mest tjurig och tycker att vi inte förstår. T.ex. varför vi inte måste äta fler rätter än de få som hon tycker om/vill ha. Eller varför vi inte bara flyttar ut på landet och köper en eller två hästar. Hon har dessutom ofta sjukt tråkigt och blir rastlös, vilket helt självklart är mitt eller Örjans fel. Och återigen tassar jag på tå och försöker att strö blomblad framför hennes fötter i hopp om att skapa en smula harmoni. Ja, jag hamnar i kläm även här, för alla andra i familjen har inte den förståelsen som jag har över hur det är när känslorna spelar i moll när allt annat går i dur och tvärtom. Det är väldigt jobbigt, speciellt när känslorna byter tonläge precis hela tiden...

Yngsta dottern är i förpuberteten och det bådar inte gott inför det som komma skall. Hon har känslospröten långt utanför sin egen kropp och vet inte riktigt vilket ben hon ska stå på inför varje möte med oss andra. Hon och jag har alltid varit super tighta och nu inser hon nog att det är dax för henne börja frigöra sig en aning. Men det är väldigt tufft att vara stark och självständig när en samtidigt vill vara liten och är i stort behov av närhet. Och visst hamnar jag i kläm även här då jag blir den trygga som hon kan vara tjurig, arg och otrevlig mot. Men jag förstår mer än vad hon tror och jag misstänker att hennes ilska bottnar i hennes rädsla att förlora mig som mamman till den yngsta som ofta bara vill ligga i min trygga och kärleksfulla famn. Våra diskussioner slutar alltid med att jag kramar henne hårt och viskar hur mycket jag älskar henne i alla lägen och att oavsett hur dåligt jag kan må så finns jag här för henne... Jag försöker även att skydda henne från att bli kränkt av sina syskon som ofta skrattar lite hjärtligt åt hennes tjurigheter vilket bara leder till att allt blir värre. Och oftast ser hon inte mina försök till hjälpa henne, tyvärr. Och den hon blir mest sur på är i slutändan ändå mig...

Och sen är det ju jag, som inte alltid (läs ganska så sällan) är på topp av fullt förståeliga själ. Men hur förståeligt det än är så lever livet vidare och jag ska fungera ihop med de övriga i familjen. Ibland blir jag arg eller ledsen över en bagatell mest på grund av min huvudvärk och/eller orkeslöshet men också på grund av att jag är en alldeles egen individ med egen vilja som jag vill ha igenom men som någon annan protesterar mot. Jag kan också bli hormonstinn eller enbart tjurig, och även jag begår fel och misstag som andra stör sig på. Men mest ledsen blir jag när jag inte lyckas medla ihop familjemedlemmarna till en enad funktionell familj, nästan jämt är det någon som har en dålig dag eller blir på taskigt humör av någon tillsynes obefintlig anledning och avviker från gruppen Familjen...

Missförstå inte det jag skrivit nu, min familj ger mig mängder med positivitet och styrka. Vi finns där för varandra i stort och smått och när det verkligen gäller. Och väldigt väldigt ofta, nästan varje dag, så har vi en eller flera bra stunder som skiner starkt och osynliggör/förminskar de sämre stunderna.



Och JAG ÄLSKAR MIN UNDERBARA, ibland dysfunktionella, FAMILJ MER ÄN ALLT!!!! 



(Tränings notis: Började gårdagen med en lagom lång rask promenad med hundarna på Håskö. Igår kväll körde jag sedan plankan i intervaller, 5 min för ben och rumpa och 14 övningar med mina minibands. Avslutade dagen med en något kortare promenad med hundarna i rask takt.)

Klicka gärna på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke ❤⬇ Tack på förhand!! 

Taggar: Diagnosutredning, Domningar, Dysfunktionell familj, Hormoner, Kronisk huvudvärk, Medlare, Min älskade familj, Neuroinflammatorisk sjukdom, Neurologisk sjukdom, Orkeslöshet, Sjukdom, Trötthet, Yrsel;

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

❤/Mikaela

Svar:
Sandra Vulkan

Kommentera inlägget här :