vulkanskaslottet

Men jag har även lärt mig att det går att kämpa sig tillbaka till ett liv värt att leva. Att det faktiskt går att ta sig upp för en backe brant som en vägg. Det är otroligt jobbigt och svårt, men det går. Det kanske inte alltid går att få tillbaka just precis det livet som en hade innan kraschen, men ett nytt liv, kanske till och med ett bättre liv.

För även om min sjukdom slog undan benen helt och hållet för mig så här den gjort mig starkare, mer målinriktad, mer självmedveten, självsäkrare och betydligt mer viljestark. Jag vet vad jag vill och tänker inte låta fåniga hinder stoppa mig för att nå dit jag vill. 

Men det har ju inte alltid varit fullt så lätt. Det måste få ta tid att sörja det jobbiga, att få vara extremt knäckt när chocken lagt sig för att vila en stund. Det går inte att "tänka positivt" eller att "rycka upp sig" just då. Och att få höra att "allt kommer att bli bra" och "det finns de som har det värre" är direkt sårande och kränkande i vissa lägen. Om du som vän, nära anhörig eller bekant vill stötta den som har det rent förjävligt så är mitt råd att bekräfta och visa förståelse för vännens/den anhörigas/bekantas mående. Förminska inte det jobbiga, men förstärk det inte heller, bekräfta bara. Det är så skönt att få denna bekräftelse och förståelse. Och visa att du finns där som ett stöd, erbjud en axel att gråta mot, var ett bollplank. Hjälp sedan till hylla livet när det tillslut vänder och personen är mottaglig för att på nytt utforska vad ett liv kan vara efter tragedin som hen har utsatts för.

Såna vänner, nära anhöriga och bekanta har jag vid min sida. Och det är jag så oerhört tacksam över! Jag vet att dessa personer för alltid kommer att finnas här för mig precis som jag för alltid kommer att finnas här för dem.