vulkanskaslottet - villmåbra.nu

villmåbra.nu

I och med att jag har mått så himla bra det senaste halvåret, med endast ett fåtal dåliga dagar, så tar det lite extra hårt när skiten inte vill ge med sig. Ångesten släpper jag inte in men den fysiska smärtan går det inte att hålla borta. Jag åkte till jobbet igår, även fast jag inte fick tillräckligt med sömn under natten. Det var en del händelser som jag behövde förmedla till en kollega, det var därför som jag kände mig tvungen att åka dit. Visst, nu o efterhand så hade det kanske varit klokast att stanna hemma och ta samtalet över telefon. Men som vanligt så är det så lätt att vara efterklok. Som tur var så var det lugnt på jobbet även igår och det gjorde att jag kunde arbeta utanför barngrupper igen, med att förbereda klart ett utvecklingssamtal.

Huvudvärken var kraftigare än den dagliga och till och från blev jag yrslig och mycket trött under hela gårdagen. Men balansen fanns där hela tiden, vilket jag är oerhört tacksam över. Vet inte om jag skrev om min balans i gårdagens inlägg, tror inte det men minnet sviker lite... (Men repetition är det väl i annat fall ingen som mår dåligt över hoppas jag.) Jo så här var det i onsdags kväll; balansen var inte mycket att hänga i julgran helt enkelt. Jag fick kämpa med att inte se ut som en redigt berusad person när jag gick (läs: vinglade) från soffan till badrummet och från badrummet till sovrummet när jag insåg att det var dags att krypa ner i sängen. Just det med balansen skrämmer mig lite extra mycket, för det är en sådan basal förmåga att kunna gå utan att vara rädd för att gå in i något eller ännu värre ramla, det är så läskigt att känna att en inte har kontrollen över sin egen kropp. Och att det blir så tydligt att något är riktigt galet med min kropp skrämmer mig också. Men om det är så här mina skov ser ut nu så borde jag väl ändå vara glad..? Eller??

Men jag vill bara få må bra!! Ska det vara så svårt att bara få må bra??