vulkanskaslottet - Ännu en smärtsam dag...

Ännu en smärtsam dag...

Natten till igår var orolig, även om jag sov hårt. Flera konstiga mardrömmar som jagade mig även under morgonen. Jag vaknade och somnade om ett flertal gånger mellan kl 6.30 och 9.00. Mina drömmar och verkligheten flöt ihop i varandra. Jag vet att Tindra kom in till mig och frågade om hon skulle ringa till mitt jobb och sjukanmäla mig. Jag jämrade fram ett ja. Jag hörde henne prata med någon på jobbet medan jag svävade mellan vakenhet och sömn. Jag frågade henne sedan vem hon pratat med och hon svarade att det lät som Anna. Underbara älskade fina unge som är så empatisk och omhändertagande när jag mår så här dåligt. Det skär i mitt hjärta att hon känner att hon behöver ta detta ansvar... Men Örjan hade resan åkt hemifrån och Tindra visste att jag behövde sjukskrivas.

Ja, igår var ännu en av mina sämsta dagar. Det tog lång tid för mig att ta mig upp och få i mig frukost. Sedan valde jag att lägga mig på golvet i uterummet och låta de heta solstrålarna värma och läka min smärtande kropp... Där låg jag och grät och tyckte vansinnigt synd om mig själv, för hur ofta ska jag behöva gå igen detta? Det tar så evinnerligt mycket av min energi och mitt mod. Jag känner mig så hjälplös och liten när smärtan och orkeslösheten har makten i min kropp och i min själ. Att ändå kunna bestämma vart jag vill ligga får mig att ta tillbaka lite av makten över kroppen. Och som plåster på de öppna såren så fick jag iallafall tillbaka den solbruna kroppen som lämnade Kap Verde för en månad sedan och som jag försökt att återfå under de soliga senvinterdagarna.

Även om smärtan gav med sig en liten aning under gårdagen så var det rent förjävligt ändå. Visst vet jag att det kommer att komma bättre dagar snart och jag har så många som peppar mig och håller tummarna i önskan att jag ska få må bra. Ni är alla guld värda! Jag vet också att mina stackars barn, man och föräldrar lider med mig och känner sig så maktlösa i denna kamp som jag går igenom. (Som att det inte skulle räcka med att mamma själv kämpar med sin egen kropp...)

Under gårdagen var det inte bara mitt jobb som jag inte kunde ta mig till, jag hade även en välbehövlig helkroppsmassage inbokad som jag blev tvungen att lämna återbud till. Dessutom var det föräldramöte på Tindras skola som jag tvingade mig till. Tur att vi bor typ fem meter från skolan, så att jag kunde hasa mig över dit. Hade jag mått lika dåligt som i förrgår så hade detta varit helt omöjligt. Så på bättringsvägen är jag helt klart, men det går sakta, så otroligt sakta. Tindras mentor (som även hade Engla i mellanstadiet) frågade hur jag mådde, jag skakade bara lätt på huvudet. "Jag ser på dig att du inte mår bra..." Det kändes på något vis skönt att hen vet att jag är sjuk så att jag inte behövde förklara varför jag satt och hängde på stolen och såg allmänt deppig och trött ut. Dock känner inte alla föräldrar i klassen till mitt tillstånd och de tyckte säkert att jag såg ointresserad och tjurig ut, men vet ni? det struntar jag faktiskt i.

Om ni gillar inlägget och/eller vill visa er omtanke så klicka gärna på hjärtat ❤ här nedan ⬇ Tack på förhand!