vulkanskaslottet

Jag hade igår en (enligt mig själv) nära-döden-upplevelse. Jag tog en ridtur tillsammans med Engla igår förmiddag. Det snöade och blåste vilket piskade fint och kylan bet i våra ansikten på vägen bort från stallet. Men när vi vände tillbaka så var det ganska så behagligt. Jag red på islandshästen Urdur som är en trygg häst i vanliga fall, men just igår var hon lite stissig redan när jag ryktade och sadlade henne. På vägen tillbaka bromsade jag henne lite extra då hon har en förkärlek till att springa in i rumpan på hästen framför så som islänningar gör, och eftersom det var Theo som var hästen framför och vi inte riktigt vet vad han tycker om att ha hennes mule på sin rumpa så tänkte jag att det var en smart idé att bromsa. När Engla och Theo sedan började trava och snabbt fatta galopp på en raksträcka så var de redan långt före oss, så då lät jag Urdur först trava lite innan jag fattade galopp. Då flippade Urdur ur helt och mitt livs värsta färd startade. Hon började nämligen att skena efter Theo. Och jag som absolut inte är en rutinerad ryttare på något vis var säker på att jag skulle flyga av ovh slå mig gul och blå eller ännu värre fastna med någon av fötterna i stigbyglarna och släpas efter hästen och eventuellt bli trampad på av henne. Av någon anledning så gav jag ifrån mig ett falsett skrik som jag inte ens visste att jag kunde ge ifrån mig. Detta var ett döds skrik i ren och skär panik. Som tur var så hörde Engla mig (som om det hade kunnat undgå henne), vände sig om och stannade Theo. När vi nådde fram till dem (efter ca 200 meter) kändes det som ett under att jag satt kvar i sadeln, om än skräckslagen. Jag skakade som ett asplöv med abstinens och började gråta högt. Stackars Engla kämpade med att inte skratta och frågade om jag ville kliva av Urdur. Hon hoppade ner från Theo och höll i Urdur så att hon stod stilla. Sedan ledde vi hästarna och då började vi båda att skratta högt åt det som hände. Jag hoppade självmant upp och skrittade sista biten. Är så glad att jag höll mig kvar och för att vi kunde avsluta ridturen på ett lugnt och bra sätt, både för min och för Urdurs skull.

Men min lördag började faktiskt med en powerwalk med mina fina vovvar, vi gick 4.4 km. Sedan var jag bara hem och lämnade av hundarna innan jag tog min första löprunda på över en vecka. Jag började väldigt försiktigt med målet att klara 2.5 km, men det gick så bra så det fick bli 5.6 km. Så sammanlagt 1 mils cardio! Och, vet ni? Mina knän höll!! Nu ska jag vänta tills måndag morgon innan jag springer igen. Det var en underbar känsla att kunna springa igen! 

Tack för alla hjärtklick!! ❤ Fortsätt gärna med dem!