Igår morse vaknade jag bredvid min älskling i mitt gamla flickrum i Enköping. Vi åkte upp dit i fredags efter våra jobb för att lämna Englas bäddsoffa som mina föräldrar köpt av henne. Den är så himla mycket skönare än den gamla knirriga och knöliga soffan som de hade där innan. Tänk vad betydelsefullt det är att få sova behagligt. Något som jag och troligen många med mig tar förgivet. Men det är nog betydligt fler människor i världen som inte har den lyxen tyvärr... Människor som vaknar på en bit kartong som de lyckats komma över av ren tur. Människor som vaknar gång på gång under natten av köld och avsaknad av täcken och filtar. Människor som sover oroligt på grund av alla faror som lurar och inte ha någonstans att ta skydd. Människor som att de önskar sig är ett tak över deras huvuden, åtminstone under mörkrets timmar. Människor som morgon efter morgon vaknar alldeles ensamma och aldrig får ett leende när blicken möter en annan människas blick.
Jag hade inte alls planerat att skriva om detta, men tankarna dök upp i skrivandets stund och jag kunde inte låta dem bli oskrivna... Livet är fullt med fasansfulla orättvisor som inte borde vara tillåtna.
Vet inte riktigt hur jag ska fortsätta detta inlägg om det jag tänkt, vilket var min fina gårdag. Det känns så obetydligt och litet helt plötsligt...
Men jag gör ett försök.
Engla och jag åkte efter lunch ut till hästarna. Det har kommit en ny häst till flocken, en pytteliten svettis. Så himla söt och pigg. Theo kom glatt gående mot Engla när vi var i hagen. Så för henne var det inga problem att fånga in honom. Men för mig gick det inte alls lika lätt. Mysak, som jag skulle rida, spelade otroligt svår och omöjlig att få tag i. Både jag och Engla försökte på olika sätt i ca en halvtimme innan Engla gav upp och lämnade hagen med Theo. Jag gjorde ytterligare några försök, samtidigt som det började att spöregna. Mitt tålamod och min ork tog tvärslut. Jag gick till Engla och Theo som stod i stallet. Efter några suckar tog jag en morot med mig och gick tillbaka till hagen. Med morotens hjälp lyckades jag att koppla fast grimskaftet i Mysaks grimma. Men då började han tjura och vägrade att gå. Jag fick kämpa och dra med mig honom bort till stallet. I uppförs och nedförsbackar fick jag ta i allt vad jag kunde för att få med mig denna bångstyriga, men fina islänning. Jag fick lov att linda grimskaftet ett varv kring min midja när armarna inte orkade längre. Men sen när jag pysslat om honom ett tag och fått på sadel och träns så gick han på så fint efter Theo. Vi red längs en grusväg med den höstliga skogen på båda våra sidor. Det hade slutat att regna och ridturen var behaglig. Vi travade vissa sträckor, något som jag måste träna mer på då jag dubbelstudsar när jag ska rida lätt. Men det bästa var såklart att få galoppera. Vilket ger mig en frihetskänsla fylld med glädje och harmoni. Jag gör det absolut inte snyggt, men jag tränar iallafall på att det ska bli bättre. Vi red inte så lång tur, ca 6 km blev det. Men tror att det räckte för mina ben, rumpa och magmuskler som fick jobba hårt. Jag lyckades även få till 3 km gång, varav 1 med ett hästmotstånd. Så lite träning blev det allt!
Hemma körde jag mer mage och lite axlar och rygg. Plus 3 minuter plankan i intervaller. Känner mig nöjd med gårdagens insats.
Klicka gärna på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke ❤⬇ Tack på förhand!
❤/Mikaela