vulkanskaslottet

Tindra har krupit ner på Örjans plats i sängen och ligger och jämrar sig. Det tar tid (ca en halvtimme) för mig att vakna till ordentligt för att orka ta mig ur sängen. Vi bestämmer oss för att klä på oss och åka ner till Lättakuten på Geria vårdcentral. Och en halvtimme senare är vi på plats. Det är en hel del patienter före oss, så vi får snällt sitta och vänta. Tindra sitter i mitt knä och det ger mig möjlighet att få vila mitt arma huvud mot hennes rygg och vila. Och hon får trygghet tillbaka.

Det är Tindras tur. Provtagningar. Ny väntan. Önskar att det fanns en säng att ligga i. Jag behöver få lägga ner huvudet på en kudde. Barn som stampar i golvet, gnäller, tjatar runt oss. Vill ha tystnad! Men jag är stark för Tindras skull. Jag kämpar på. Om en stund är vi nog hemma igen. 

Efter två timmar i väntrum är vi äntligen på väg hem. Provsvaren var bra. Inget akut. Kanske blindtarmen som spökar, kanske tarmarna som bråkar. Inga svar men inget akut. Skönt! Hoppas nu att det vänder. Annars ska vi komma tillbaka. Om det blir värre så ska vi såklart åka in till Akuten. Men nu, just nu kan vi slappna av och åka hem och vila. Jag kör rutinmässigt hem, nästan som att bilen hittar hem själv. Jag orkar bara fokusera på vägen. Stänger av allt annat och slutar att tänka. Parkerar bilen och går radiostyrd in till soffan och lägger mig. Tindra är lite piggare, troligen för att oron kring blindtarmen släppt en aning. Hon sätter sig och läser en bok innan hon kommer på att hon vill baka scones. Jag känner mig glad och lättad för hennes skull. Det är de enda känslorna som jag orkar känna. Allt annat är bara avstängt. 

Allt annat är bara avstängt.

Fast det är inte riktigt sant, det är så som jag vill att det ska vara. För inom mig rasar broar, besvikelsen över detta skov är enorm. Smärta, sorg, hopplöshet och förtvivlan bor i mig. De har tagit plats i mitt inre. Men, jag lyckas iallafall än så länge att hålla ångesten på avstånd. Jag försöker att glädjas åt att jag faktiskt mått så mycket bättre under så lång tid denna gång... Jag försöker att tänka positivt.

Solen skiner. Jag sätter mig i trappan på altanen med en kopp te som Tindra kom ut med till mig. Den friska luften känns sval och skön kring mitt huvud. Solen värmer huden i ansiktet. Jag njuter så gott det går. Lyssnar på Tindras fingertoppar som spelar över tangentbordet när hon skriver. Det är som balsam för själen detta samspel mellan alla aktörer runt omkring mig. Jag ler trots min helvetiska smärta i huvudet. Jag låter mig inte brytas ner. Och jag har inte fullt så ont så att jag tuppar av, får minnesluckor och kräks. Det är positivt! Jag är stark. Jag fixar detta!