Något jag inte ens vågat att hoppas...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, inredning, sjukdom, träning;

Tänk att jag jobbade min sista dag på halvtid igår. Och från och med idag är jag endast sjukskriven 25%. För ett år sedan var jag fortfarande sjukskriven på heltid och hade inte ens några förhoppningar om att klara att jobba mer än två timmar per dag som mest när det väl blev dags att börja, då bakslag efter bakslag bröt ner mig och mitt hopp om en ljusare framtid. För nästan exakt nio månader sedan tog jag mina första stapplande steg i arbetslivet igen. Och jag föll många gånger under den första och andra månaden. Men efter det gick jag med stadigare steg och var på jobbet fler dagar än vad jag var hemma. Men min sjätte månad var ett ordentligt bakslag då jag den månaden var sjukskriven 100% igen. Men efter det så har det bara gått bättre och bättre för mig och mitt mående. Den senaste månaden har jag varit på jobbet varje dag!! Fyra hela veckor med endast några eftermiddagar och kvällar nedbäddad för att sedan vara fit for fight igen. Och detta gör mig så himla glad!! För jag ÄLSKAR verkligen mitt jobb! Jag trivs så bra med mina kollegor och våra fina barn och vår fantastiska miljö. Jag åker till jobbet med ett stort leende på läpparna varje dag. Och det tror jag tyvärr är få förunnat...

För att fira detta mirakel smaskade vi i oss kräftor, ostar och vitlöksbaguetter igår kväll. Jag var trött och återigen väldigt hostig. Men att få mysa med familjen en fredagskväll hemma tog fokus från måendet för en stund. Örjan tände upp våra vackra gamla fotogenlampor i uterummet när solen gått ner. Sång och musik hägrade denna sensommarkväll.


Under eftermiddagen (efter att jag återhämtat mig lite ute i solen på altanen) åkte vi ut till Theo. Engla var ute och red honom med stolt hållning och Tindra gjorde henne sällskap. Jag promenerade med en bit innan jag satte mig och vilade. Reflekterade över livets finurliga turer. Tror t.ex inte att jag ens hade övervägt att skaffa en häst om jag inte hade blivit sjuk. För innan jag blev dålig så var min karriär så otroligt viktig, och den är fortfarande viktig men inte på samma sätt. Nu sätter jag familjen och mitt eget välmående först, i alla lägen. Det låter väldigt kliché det är jag fullt medveten om, men det känns verkligen som att jag har fått en ny chans till att tänka om och förvalta livet bättre. Jag ser på livet med nya ögon, och jag hoppas att fler av er som läser mina blogginlägg tar till er detta och tar lärdom av min historia innan det är försent för er att tänka om och prioritera sånt som verkligen betyder något... Jag menar inte att ALLA behöver tänka om, många av er prioriterar säkert familjen och ert mående före allt annat redan.

Promenaden var ljuvlig med de underbara vyerna över hagar och gärden. Och för första gången kände jag att jag på riktigt skulle vilja bo på landet. Det är så fridfullt och rogivande. Får se om vi hittar någon liten gård...

På väg tillbaka till stallet passade jag på att träna lite. Gick 100 st utfallskliv. Fy tusan vad det kändes i låren, de 20 sista kliven var så otroligt jobbiga. Det och den fridfulla promenaden på grusvägen plus en liten kvällspromenad med hundarna var all träning för mig igår. Men eftersom min hosta är värre igen så fick det räcka.

Påminner om det lilla hjärtklicket här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke ❤⬇ Tack snälla du!

Taggar: Diagnosutredning, Domningar, En ny chans, Hemmaträning, Hästliv, I mitt kök, Kronisk huvudvärk, Mitt älskade jobb, Neuroinflammatorisk sjukdom, Neurologisk sjukdom, Sjukdom, Sjukskrivning, Träna hemma, Trötthet, Utfallskliv, Vardags träning, Yrsel;

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

❤/Mikaela

Svar:
Sandra Vulkan

Kommentera inlägget här :