vulkanskaslottet

Men här kommer en kort och inte så detaljrik version:

Jag vaknade söndagen den 10 januari 2016 med en skarp huvudvärk som bara blev värre. Och sedan kom yrseln, orkeslösheten och svårigheter med min balans. På torsdagen ringde jag till vårdcentralen och fick snabbt en tid. Efter några snabba test skickades jag vidare till akuten då hjärnhinneinflammation misstänktes. Men skiktröntgen visade inget så jag fick åka hem igen utan några svar och utan några råd. 

Dagen efter kontaktade jag återigen vårdcentralen och fick komma dit igen. Nu startades en diagnosutredning och magnetkameraundersökning stod först på tur. Den visade till min förskräckelse en 6 mm stor förändring i pons. Jag tappade fotfästet helt och ångesten var ett faktum och den kommer och går än. Jag är sjuk. Neuromottagningen tog över min diagnosutredning och flera tester har jag genomgått. Nästa magnetkameraundersökning visade på ytterliggare förändringar. Nya symtom som domningar i hela min vänstra kroppshalva och skov med extrem helvetisk huvudvärk (troligen pga nervsmärta) uppkom. Domningarna och min dagliga huvudvärk har jag vänt mig vid, troligen för att jag äter medicin mot smärtan som gör den hanterbar. Yrseln kommer bara vid mina skov eller strax innan ett skov slår till. Vid skoven är jag nästintill i ett paniktillstånd och då är ångesten stor. Smärtan är då inte hanterbar, jag kräks, svamlar, gråter hysteriskt, sparkar och slår omkring mig i min ensamhet. För i dessa stunder vill jag helst inte att någon ser eller hör mig... 

Jag var sängliggande i nästan nio månader, sedan började lite ork komma tillbaka. Efter elva månader började jag att jobba 2 1/2 timmar om dagen fyra dagar i veckan. Det gick sådär... Men nu efter 27 månader så jobbar jag 87.5% och jag är så otroligt glad över att klara det så bra som jag ändå gör. Visst har jag små svackor titt som tätt och något skov då och då. Men annars så jobbar jag på bra och ser till att återhämta mig efteråt. 

I somras började jag med lite enkel hemmaträning för att stärka min ynkliga kropp. I höstas sprang jag 5 km för första gången i mitt liv och började lägga mer vikt vid träningen och maten (sockerprodukter och alkohol uteslöts helt). Jag började skönja former som jag gillade på min kropp. När det blev kallare köpte jag gymkort och träningen blev till en behaglig och önskvärd del av min vardag. Jul och nyår bjöd på lite för mycket gott och jag tog nya tag gällande maten i januari. Ny forskning som jag tar till mig via ljudböcker lär mig massor om kroppen så som tarmarna (som jag också har stora problem med), bakterier (som behöver matas med rätt mat), antiinflammatorisk kost (maten påverkar sjukdomar mer än vad vi tror), periodisk fasta (äter efter pf16:8), träningens verkan på hjärnan (jag säger bara Wow!!), mm. Äntligen så känns det som att jag har hittat en hälsosam livsstil som jag faktiskt trivs med och som verkar göra mig friskare. För läkarna verkar inte kunna hjälpa mig. Odiagnostiserad neurologisk sjukdom med kronisk huvudvärk, det är där jag fortfarande befinner mig, i ovisshetens oroliga tillstånd.

Jag får ofta höra att jag är stark, jag har inget val... Jag måste vara stark, för vad blir jag annars? Vem ska annars kämpa för att få mig att må bättre? Det är bara jag... Självklart gör min familj vad de kan, men utan min egen vilja så skulle inget fungera. 

Jag är otroligt tacksam över att ni läser min blogg, för den här hjälpt mig genom denna svåra tid, den är mitt sätt att bearbeta och min dagbok som hjälper mig att påminnas om förändringen som jag gått/går igenom. Och det är ni som gör den betydelsefull, det är för er skull som jag skriver även då jag mår som sämst. Ni gör att jag inte känner mig ensam de stunder när jag inte vill att någon ska se eller höra mig i det verkliga livet. Ni gör mig stark!!

Tack!

Jag blir mycket glad om ni även vill visa er omtanke och kanske dela min glädje över att jag mår bättre och bättre, genom att klicka på hjärtat här nedan ❤☟ och kanske lämna en kommentar om era tankar över detta jag gått/går igenom... 

Tack återigen!