Återigen har vi tvingats uppleva dåligt bemötande inom vården...

Om en inte brinner för eller ens trivs på sitt jobb varför jobbar en då kvar? Visst förstår jag att der inte finns ett överflöd av lediga jobb men att jobba kvar och därigenom gör livet surt för andra är ändå inte okej någonstans. Speciellt inte inom vården dit människor kommer när de mår dåligt på ett eller annat sätt. Det är ju inte så att en åker till sjukhus för att det är roligt (iallafall inte de flesta av oss, finns såklart undantag...) utan för att en behöver hjälp. 

Att få otrevliga svar på frågor om situationen av någon som en är i beroendeställning till är fruktasvärt. 

I torsdagskväll när jag skulle åka hem och lämna Örjan kvar på sjukhuset i Linköping så frågade jag en sjuksköterska vilken sal han skulle ligga på. Hen undrade varför jag ville veta det. Jag svarade att det kanske var bra att veta ifall jag behövde ringa för att få information om hur operationen gått t.ex. Fick svaret att jag inte fick ringa till avdelningen för att de inte har tid att svara på sånt och att jag fick ringa Örjan på hans mobil istället. Vi förklarade att han inte hade någon laddare med sig. Jag tänkte även att det är ju väldigt svårt för Örjan att svara om han inte vaknat till efter narkosen än, men svalde de orden då jag kände irritationen växa inom mig. 

Tidigt igår morse pratade jag med Örjan och då hade han fått information om att operationen skulle ske någongång mellan 7.00 och 11.00. Örjan sa att han skulle stänga av mobilen för att spara batteri så att han skulle kunna ringa mig efter att han kommit upp till avdelningen igen. Men när jag kl 14.00 ännu inte hört något från Örjan och hans mobil fortfarande var avstängd, så bestämde jag mig ändå för att ringa avdelningen (efter massa pepp från mina fina kollegor). En sköterska svarade och jag fick veta att Örjan låg på uppvaket. Jag frågade om allt gått bra. Sövningen hade gått bra och metallbiten var ute. Men hur operationen gått skulle läkaren ta på ronden lördag morgon. Sedan snäste jen av mig och sa att nu hade hen inte tid att prata längre med mig. Jag avbröt hen lite och tackade för att hen lugnat min oro betydligt med hens svar. Sköterskan kom av sig och svarade pafft "Jaha.. okej..."

När jag sedan pratade med Örjan så beklagade jag mig över sköterskornas bemötande av anhöriga till patienterna berättade tyvärr Örjan att de är lika otrevliga mot patienterna. Vilket såklart är ännu värre! 

Skit trist att än en gång få bevis på att det finns människor inom vården som befinner sig på fel plats. Bra bemötande är väl ändå grundläggande i möte med människor, överallt. Men extra viktigt i möte med människor i beroendeställning. Skärp er eller byt jobb till typ kontorsarbetare, lagerarbetare eller arkivarie...

Så, nu har jag fått spy lite galla.

Hur som helst så mår Örjan bra och det är det allra viktigaste för mig just nu!!



Tusen tack för all omtanke ni gett mitt hjärta!! Och om du vill hjälpa till att sprida detta inlägg så klicka på hjärtat här nedan och dela gärna detta inlägg vidare på era sociala medier så kanske det når fram till någon som kan göra skillnad... ❤⬇️ Tack snälla!!

Lämna kommentar publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;
Taggar: avdelning 14, byt jobb, dåligt bemötande inom vården, min älskade man, orolig anhörig, ögon på Universitetshuset i Linköping