vulkanskaslottet

Som ni säkert förstår så fick detta mitt hjärta att brista när jag nästa gång vaknade och insåg det hela. Jag kämpade mig upp ur sängen i hopp om att kunna ge henne lite kärlek och omtanke i fysisk mening. Men jag klarade knappt att ta mig ner för trappan, smärtan i huvudet var vidrig och kroppen var så försvagad och helt tömd på energi. Som tur var så sov Tindra gott och jag lyckades ta mig utanför dörren med våra två nödiga hundar. Jag stod där ute lutad mot husväggen klädd i morgonrocken och ett par gummistövlar (en skön syn för gudarna) medan hundarna kissade. Flåsande och jämrande tog jag mig in igen. En stark värktablett intogs innan jag dåsade ner i soffan. 

Sömnen kom och gick, smärtan i huvudet var extrem. Jag kämpade med att få behålla medicinen som jag så väl behövde. Illamåendet kom i vågor men jag vek mig inte en tum för dem. Till slut fick jag sova i ca en halvtimme i sträck och när jag vaknade hade smärtan lättat en aning. 

Tindra gjorde sig frukost och verkade att må lite bättre. Själv låg jag i soffan som ett kolli. Ringde jobbet och förklarade hur jag mådde. Brast i tårar efteråt av sorg och ångest över att behöva må så här dåligt. På jobbet har de full förståelse över att mina skov bryter ner mig och de ger mig hopp och tro över att det snart kommer att vända. Jag funderar i min ensamhet, i min ångest över min situation och kommer fram till att Ja, det kommer att vända och Ja, det är värt att leva fullt ut alla dessa veckor mellan skoven trots allt.

Och det finns iallafall två som är lyckliga över att vi är hemma så att de slipper spendera sin dag i hundgården/hundkojan...

Smärtmedicinen hjälpte mig att få ner smärtan till ett hanterbart läge. Men orkeslösheten blev bara sämre, vilket jag inte trött var möjligt. Ville ändå fixa kvällsmat till min familj. Som tur var s förberedde jag ugnsbakad fisk i helgen som bara behövde in i ugnen för att värmas på. Jag ställde en köksstol vid spisen och satt och vaktade potatisen som kokade. Men det var knappt att jag klarade att sitta upp. Så fort maten  var klar och Engla och Örjan var hemma släpade jag mig upp för trappan och la mig i sängen. Kämpade med dagens andra kopp te. Ni som känner mig väl, eller åtminstone hyfsat väl, vet att jag under en dag dricker minst tio koppar te. Så när det nu tagit mig en hel dag att få i mig två koppar förstår ni säkert att något är väldigt galet med mitt mående...

Ni får gärna klicka på hjärtat här nedan om ni vill skänka mig/oss lite uppmuntran... ❤⬇️