vulkanskaslottet - Värre än jag trodde...

Värre än jag trodde...

Igår var det dags för påfyllnad av järn via dropp. Så jag åkte hoppfull till Geria vårdcentral och checkade in mig. En sköterska kom och hämtade mig och visade vägen till det rum där hen förberett droppet åt mig. Hen ber mig att lägga mig på britsen och kollar sedan mitt blodtryck, det ser bra ut. Droppet kopplas in. Sköterskan berättar då för mig att läkaren sagt att jag måste komma nästa vecka igen för ytterliggare påfyllnad, då mina järndepåer (järnförråden) är så gott som tomma. Det är alltså värre än vad jag trodde och värre än sist, i somras, då jag fick påfyllnad för första gången. Men fortfarande finns inget svar på vart mitt järn tar vägen. Jag tycker att det är märkligt att mina blodvärden inte är så speciellt låga men mina järnvärden är extremt dåliga... Och jag som äter mer järnrik mat än någonsin. Vad är det som äter upp mitt järn?? Varför tar inte min kropp upp järnet från maten? De har ju gjort så många kontroller (rektoskopi, gastroskopi och röntgat urinvägarna och urinblåsan) men allt ser bra ut... Kan det höra ihop med mina förstoppningar? Eller med det neurologiska? Hur i så fall? Många frågor utan några svar, som vanligt alltså när det gäller mig och min kropp. Hur som helst så hade jag en skön och välbehövlig vilostund i 30 minuter där på britsen, jag somnade nästan till ljudet av sköterskans knapprande på tangentbordet till hens dator.

Igår var det Tindra som red Theo medan Engla mockade och jag fyllde hästarnas nätsäckar med ensilage och utfodrade kon, kalven, fåren och hönsen. Tindra sken som en sol, stolt och glad över att få rå om Theo själv. Det kommer från och med nu se ut så här på våra tisdagar, detta för att Engla behöver ta mockningen på grund av att mitt huvud och min kropp protesterar högljutt just nu. En bra lösning som jag hoppas kommer leda till att jag kommer att må lite bättre. Och Tindra behöver få en dag i veckan som hon får rida Theo, det är ju hennes ponny lika mycket som Englas. Och nu har Engla fått honom i så fin form så att Tindra klarar att rida honom utan minsta problem. Tidigare var han omusklad och lite olydig.

Örjan och jag åkte vid 17.30 ner till gymmet och jag körde ett lättare pass. Det var några dagar sedan sist jag var där och det kändes skönt att vara igång igen. Men det blev ingen löpning då den orken inte riktigt finns där än. Tänker att när järnet börjar göra verkan så kommer jag nog att kunna börja springa ingen, men ingen idé att stressa kroppen nu.

Hoppas att du vill klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke ❤⬇ Tack snälla du! Kram från mig på Alla hjärtans dag!