vulkanskaslottet - En liknelse med förlossningar...

En liknelse med förlossningar...

Alltså vilken kick jag får av att morgonträna! Och vad lätt det är att gå upp ur sängen ett par timmar tidigare än nödvändigt när lusten att träna är så stor.

\n
\nNej, jag känner inget tvång att träna varje dag och tvingar mig aldrig till att göra något som jag inte vill. Visst är det motigt ibland, men jag vet ju hur bra jag kommer att må efteråt så det peppar mig enormt mycket. Och dagar då kroppen säger ifrån så lyssnar jag på den.
\n
\nIgår morse åkte cykelhjälmen på två timmar innan min arbetsdag startade. Jag kunde alltså inte ens vänta tills jag behövde cykla hemifrån utan ville iväg så snabbt som möjligt. Men min nyservade cykel susade jag ner genom Söderköping lätt som en plätt. Solen värmde redan och det fläktade precis lagom av farten. Och visst gick det bra mycket bättre att cykla nu när jag hade en välfungerande cykel och inte Tindras gamla skitcykel. Jag trampade på riktigt bra och slog måndagens tid med hela fem minuter, eller tror att det egentligen var mer då jag igår körde med Samsung Health appen som mäter aktiv tid, sträcka och hastighet och därför blir mer korrekt. Det sög fint i benen i alla uppförsbackarna, men jag klarade att cykla hela vägen och dessutom göra det sittande. Kom ett flertal gånger på mig själv att le stort. De jag mötte på cykel log nämligen stort tillbaka och hälsade lite nickande.

\n
\nVar på jobbet mer än en timme tidigare, men satte mig i personalrummet och njöt av en skål soygurt med massa nyttigheter i: kanel, kardemumma, hallon, pumpakärnor och linfrön. Super gott!!

\n
\nEfter jobbet var det då dags för träningspass nummer två för dagen, cykelturen hem. Hemresan var betydligt jobbigare än morgonturen. Motvind och tuffare uppförsbackar. Mina lår kändes stenhårda när jag satte ena handen på dem för att "hjälpa till". Den tog fyra minuter längre tid än inresan, bl.a för att jag faktiskt gick upp för helvetesbacken precis innan jag var hemma. Tänkte flera gånger att jag aldrig mer ska cykla hem, utan Örjan får då plocka upp mig och cykeln. Men just nu längtar jag till nästa tillfälle, visst är det märkligt? Men läste/lyssnade på någon bok där tung träning och känslan en får var samma som vid en förlossning. En tänker pga smärtan att aldrig mer, ändå väljer vi att utsätta oss ibland både en, två eller flera gånger för detta. Att en "glömmer"/förtänger smärtgraden så pass att vi frivilligt gör om det. Jag kan nu förstå vad de menar med denna liknelse. Så är det även ibland med min löpning och framför allt med Vårruset som jag nu längtar till att få delta i igen nästa år.
\n

\n
\nTack för alla era hjärtklick underbara läsare!! ❤⬇️ Det gör mig lycklig i själen! Keep up the good work!