vulkanskaslottet

Jag avbokar min inplanerade middag med bästa Mickis och teatern som jag var bjuden på via jobbet på kvällen. Inser att det inte är hållbart att göra allt detta efter en lång arbetsdag och sedan dessutom köra hem ensam i mörkret och dimman. Ett mycket klokt beslut visar det sig. Jag klarar nätt och jämnt min arbetsdag, mycket pga att mina fina arbetskamrater låter mig fixa med några arbetsuppgifter utanför barngruppen en liten stund innan maten. Visseligen sånt som vi behövde styra med men inte självklart just jag. Men vi är väldigt bra på att förstå och hjälpa varandra när vi har det lite extra tufft med oss själva. 

Dock är smärtan hiskelig när Örjan hämtar mig och vi åker hemåt. Örjan får stanna bilen i en bussficka längs E22:an för att jag måste kräkas. Den värsta huvudvärken släpper lite och vi kan fortsätta. När vi kommer hem har min pappa och hundarna kommit. Jag skärper till mig och fixar med maten och Örjan tänder grillen. Varför jag skärper mig? Jo, för jag vill inte oroa pappa. För nu har jag varit dålig nästan varje gång som han har varit hos oss. Jag vill inte att han ska tro att jag alltid mår så här dåligt, för det gör jag ju inte. Min aptit är god och maten smakar enormt bra. 

Sedan kommer Adam hem! Och jag har hållt mig uppe med hjälp av en Tv-serie på Netflix, för att hinna träffa Adam en liten stund innan jag tvingas krypa ner i sängen för natten.

Idag ska det helt klart bli en betydligt bättre dag!!!

Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så blir jag glad om du väljer att klicka på hjärtat här nedan ❤⬇️ Tack snälla!