Ett friskhetstecken!!
Vaknar och det första jag känner är ett illamående som sköljer över mig. Men jag har min förtröstan till att det är antibiotikan som är boven i dramat och förbannar den.
Jag klär på mig och upptäcker då att jag kan ta på mig sockorna utan att bihålorna smärtar. Så nu tackar jag den nyss förbannade medicinen med ett skamset leende.
Känner mig lite piggare än i torsdags och går därför ut och mockar i stallet. När jag kommer in igen väntar hundarna förväntansfullt på en liten promenad. Vi går omkring på vår tomt, bakom bodar och det gamla dasset (som numera är fyllt med ved). Jag gör några nya upptäckter och min kreativa sida väcks till liv. "Här skulle vi kunna göra si och här så..." Idéerna bubblar i mig. Nu är det jag som är förväntansfull, inför våren och sommaren på våra nya ägor.
Vi går in och jag kryper ner i soffan med en kopp te i min ena hand och den andra om Nova som snabbt lägger sig i min famn. Ludde lägger sig bredvid mig och jag känner ett lugn och ett hopp om att snart vara på benen på riktigt igen. Återhämtning av första klass.
Det är 9°C ute så jag flyttar ut mig till solstolen, trots att det är molndis, efter några timmar i soffan. Buster kommer jamande och hoppar upp i mitt knä. Han spinner högljutt och trampar med sina tassar innan han lägger sig ner och kräver att bli kliad och smekt på hals och huvud. Jag njuter av all den kärlek och ro som våra djur bjuder på.
Den friska luften fyller mina lungor. Men avsaknaden av solens värmande strålar får mig att längta in igen, vilket inte Buster verkar uppskatta. Han fick iallafall en mysig stund med mig i lite mer än en timme.
Jag får en idé till det platsbyggda badrumsskåp/hylla som vi ska bygga och går ut till magasinet för att leta reda på ett stort gammalt fönster som jag tänker kan bli skåpets dörr. Vi hade egentligen tänkt att det skulle vara ett öppet skåp/hylla men detta tror jag kan vara pricken över i:et. Jag ska precis gå ner för den lite vanskliga trappan för att hämta en tumstock och mäta fönstret när jag slinter med foten och formligen rasar ner för trappan. En sträckning i axeln känner jag av direkt. Men chocken är nog värst. Hjärtat rusar och slår hårt. Men jag landar på mina fötter efter att ha åkt kana ner för trappstegen. Gissar att jag kommer att få några blåmärken på ryggen...
Att jag är kreativ igen åtminstone i mina tankar är ett stort friskhetstecken. Nu är det nära! Snart mår jag som vanligt igen!!
Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så blir jag glad om du väljer att klicka på hjärtat här nedan ❤⬇️ Tusen tack på förhand snälla du!!