vulkanskaslottet

Före jobbet igår fick jag min andra dos med järn intravenöst för denna gång, på vårdcentralen. Sköterskan som tog hand om mig förstod inte hur jag klarade att jobba och fungera så pass normalt som jag ändå gör, med så ytterst lite järn i min kropp. Jag borde tydligen mest behöva inta en liggande position. Och att jag dessutom har min neurologiskasjukdom förvärrar ju situationen ytterliggare.

När jag berättade att jag även tränar så så sköterskan att det troligen varit min räddning, alltså att jag hållt igång hela tiden trots försämrat mående. Det kändes så himla bra att få den bekräftelsen både för min egen skull eftersom jag tvivlat ibland på min envisa drivkrafts påverkan på mitt mående och för andra som varit oroliga och påpekat att det kanske inte är så smart att köra på så hårt som jag gör.

Efter en dag på jobbet som upplevdes som lång, troligen på grund av den tryckande värmen, åkte jag till Söderköping för att delta i Söderköpings stadslopp. Jag köpte mig en sallad ur salladsbaren på Willys och satte mig i gräset i Brunnsparken och mumsade i mig den medan jag kollade på barnen som sprang i mål.

Den tryckande tunga värmen övergick till spöregn precis i starten. Såg minst fem blixtar under loppet. Det var tungt när kläderna var genomdränkta även om jag bara hade shorts och ett tunt linne på mig. Och min hörlurar gled ideligen ur mina öron för att de var våta. Dessa ovanliga bekymmer störde mig en aning och gjorde att jag emellanåt tappade andningen och hållningen. Dessutom var jag återigen irriterad på personer som, trots påminnelser innan start, inte håller åt sidan när andra vill springa om. 

Men ändå slog jag mitt lopp rekord med mer än en minut (dock knappt några uppförsbackar alls). Jag sprang i mål på 27.20 minuter på plats 107 av nästan 1000 deltagare. Så nöjd var jag absolut! Och genomvåt. Packade genast in mig i bilen efter målgång och åkte hem till en varm och skön dusch.

Båda mina döttrar såg mig springa och det gjorde mig så glad. Engla så efteråt att hon var stolt över mig och mitt fina resultat. Sånt värmer i mammahjärtat lite extra. 

Det var med ett lyckorus i kroppen som jag bäddade ner mig i vår renbäddade säng och somnade...

Påminner er alla om att ni väldigt gärna får klicka på hjärtat här nedan i slutet av inläggen om ni gillar det jag skriver om. Och gärna lämna en kommentar. Det betyder så mycket för mig! Tack snälla ni!!