Återigen har vi tvingats uppleva dåligt bemötande inom vården...

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;
Om en inte brinner för eller ens trivs på sitt jobb varför jobbar en då kvar? Visst förstår jag att der inte finns ett överflöd av lediga jobb men att jobba kvar och därigenom gör livet surt för andra är ändå inte okej någonstans. Speciellt inte inom vården dit människor kommer när de mår dåligt på ett eller annat sätt. Det är ju inte så att en åker till sjukhus för att det är roligt (iallafall inte de flesta av oss, finns såklart undantag...) utan för att en behöver hjälp. 

Att få otrevliga svar på frågor om situationen av någon som en är i beroendeställning till är fruktasvärt. 

I torsdagskväll när jag skulle åka hem och lämna Örjan kvar på sjukhuset i Linköping så frågade jag en sjuksköterska vilken sal han skulle ligga på. Hen undrade varför jag ville veta det. Jag svarade att det kanske var bra att veta ifall jag behövde ringa för att få information om hur operationen gått t.ex. Fick svaret att jag inte fick ringa till avdelningen för att de inte har tid att svara på sånt och att jag fick ringa Örjan på hans mobil istället. Vi förklarade att han inte hade någon laddare med sig. Jag tänkte även att det är ju väldigt svårt för Örjan att svara om han inte vaknat till efter narkosen än, men svalde de orden då jag kände irritationen växa inom mig. 

Tidigt igår morse pratade jag med Örjan och då hade han fått information om att operationen skulle ske någongång mellan 7.00 och 11.00. Örjan sa att han skulle stänga av mobilen för att spara batteri så att han skulle kunna ringa mig efter att han kommit upp till avdelningen igen. Men när jag kl 14.00 ännu inte hört något från Örjan och hans mobil fortfarande var avstängd, så bestämde jag mig ändå för att ringa avdelningen (efter massa pepp från mina fina kollegor). En sköterska svarade och jag fick veta att Örjan låg på uppvaket. Jag frågade om allt gått bra. Sövningen hade gått bra och metallbiten var ute. Men hur operationen gått skulle läkaren ta på ronden lördag morgon. Sedan snäste jen av mig och sa att nu hade hen inte tid att prata längre med mig. Jag avbröt hen lite och tackade för att hen lugnat min oro betydligt med hens svar. Sköterskan kom av sig och svarade pafft "Jaha.. okej..."

När jag sedan pratade med Örjan så beklagade jag mig över sköterskornas bemötande av anhöriga till patienterna berättade tyvärr Örjan att de är lika otrevliga mot patienterna. Vilket såklart är ännu värre! 

Skit trist att än en gång få bevis på att det finns människor inom vården som befinner sig på fel plats. Bra bemötande är väl ändå grundläggande i möte med människor, överallt. Men extra viktigt i möte med människor i beroendeställning. Skärp er eller byt jobb till typ kontorsarbetare, lagerarbetare eller arkivarie...

Så, nu har jag fått spy lite galla.

Hur som helst så mår Örjan bra och det är det allra viktigaste för mig just nu!!



Tusen tack för all omtanke ni gett mitt hjärta!! Och om du vill hjälpa till att sprida detta inlägg så klicka på hjärtat här nedan och dela gärna detta inlägg vidare på era sociala medier så kanske det når fram till någon som kan göra skillnad... ❤⬇️ Tack snälla!!

Dagen som fick en oväntad vändning...

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom, träning;
Gårdagen blev inte alls så som den var tänkt att bli...

I tisdags kände Örjan att han fick något i ögat men inget syntes och han hade inte ont efteråt. Men i onsdagskväll blev ögonvitan helt röd och han var extremt ljuskänslig, TV's flashningar hindrade honom från att ens ha den på. Och igår morse fick han genast ta på sig solglasögonen trots att solen inte ens visade sig på himlen utanför. Rullgardinen drogs ner igen. Örjan ringde 1177 redan kl 06.00 men fick svaret att han behövde ringa ögonmottagningen när de öppnade vid 8.00. 

Under tiden gav jag mig ut på en 5 km powerwalk. När jag kom tillbaka hoppade jag in i duschen. Kl 8 ringde Örjan ögonmottagningen och fick knappa in sitt nummer för att sedan bli uppringd någon timme senare. Jag åkte in till jobbet. Vid halv tio hörde Örjan av sig och berättade att han fått en jourtid på ögonmottagningen strax efter 13. Så på rasten åkte jag hem och hämtade honom och körde honom till läkaren. 2 1/2 timme senare meddelade han att han fått en remiss till Universitetssjukhuset i Linköping och att vi hade en timme på oss att ta oss dit för operation då han har en metallflisa i ögat. Så jag lämnade jobbet på stört (som tur var då var det lugnt på jobbet) och trampade gasen i botten.

Men när vi kom fram till ögon i Linköping så visade det sig att det inte alls var sådan brådska. Operationen sker idag, nu på morgonen. Så Örjan blev inlagd och jag fick åka ensam hem igen. Full med oro... Gillar inte tanken av att min älskling ska bli sövd och att jag inte är där hos honom. Dessutom så får han inte komma hem förrän tidigast imorgon. 

Det som trots allt är positivt är att hans syn inte påverkats ett dugg. Men metallflisan sitter tydligen ganska så långt in... 



Om du vill visa din omtanke för min älskling så kan du göra det genom att klicka på hjärtat här nedan.. ❤⬇️ Tack snälla!

Löpning, odlingar och Mamma Mia...

publicerat i Allmänt, Förskola, Hälsa, sjukdom, träning;
Saknar verkligen mina lätta ben och fötter som brukar springa av sig själva i ett flow... Just nu känns benen väldigt tunga och jag får ta i ordentligt för att ens orka springa 5 km i ett något långsammare tempo. Men efteråt känns det lika bra dom alltid.

Igår morse flåsade jag mig i mål efter 5 km löpning och svetten rann. Jag fortsatte promenera i rask takt de 2 km hem. Det känns så skönt att vara igång igen! 

Fylld av ny fräsch energi efter min morgonträning åkte jag glatt till mitt älskade jobb. På vår stora fina förskolegård har vi massa odlingar. Igår skördade vi några olika grönsaker som sedan smakade på, lila morötter, rödbetor, bönor i tre olika färger bl.a. Vi jobbar med Hållbar utveckling och försöker att ge barnen en positiv framtidstro... Energin och glädjen höll i sig hela dagen!!




Efter jobbet mötte jag upp Engla och Tindra på stan för ett biobesök. "Mamma Mia - here we go again" var en perfekt film för mig och mina älsklingstjejer. En mysig stund mitt i veckan och sommarlovets sista kväll innan skolan börjar idag. Filmen rekommenderas varmt! Heltunderbar! Jag grät så mycket att jag var tvungen att torka tårarna från hakspetsen för att jag inte hann med att tirks bort dem redan från kinden...