vulkanskaslottet

När jag sedan klev ut genom dörren för att åka till jobbet så hade det slutat att regna och solen var påväg fram igenom molntäcket. Men mitt huvud var inte ett dugg tacksam över vädret utan fortsatte att bråka med mig. Om det inte hade varit för att mina två närmsta kollegor fortfarande hade semester så hade jag nog stannat hemma och vårdat mitt stackars huvud...

Förmiddagen rullade på ganska så hyfsat men strax före lunch steg smärtan. Jag kämpade mig genom lunchen, la mig och sövde barnen i ca 25 minuter, låg och vilade på rasten men det blev inte bättre. Det blev faktiskt bara värre och värre. Efter rasten sa några kollegor åt mig att åka hem och när jag avböjde sa de åt mig att gå och vila lite till. Det tackade jag ja till, hade inte klarat att göra något annat. Efter en kort stunds vila var jag tvungen att springa in till toaletten och kräkas. Smärtan lättade en aning och gav mig därmed möjligheten att kunna köra hem, vilket jag genast gjorde. Väl hemma tog jag en Panocod och kröp ner i sängen. Slumrade till en stund och vaknade något piggare när pappa kom.

Vår inplanerade lilla kräftskiva för Örjan, pappa och mig höll jag på att missa. Men med medicinens hjälp kunde jag vara med och äta. Dessutom kändes det som att även jag tagit mig ett par snapsar. Dock så flyttade jag in mig till soffan så fort jag ätit klart. Bunkrade upp med en skål vegansk glass (jag som nästan aldrig äter sockersötade saker) och satt där och tyckte synd om mig själv...

Känner mig ungefär liks arg och bitter som dessa kräftor ser ut att vara... Det duggar lite för tätt mellan skoven nu. Jag vill ju bara få må bra, iallafall så pass bra så att vardagen fungerar och så att jag orkar att träna vilket leder vidare till att jag klarar att jobba på bra. Är det för mycket begärt???