vulkanskaslottet

Vinkade av en lycklig Oliver vid tåget igår morse efter två hela dagar själv hos oss. Ännu lyckligare hade han dock varit om han inte hade behövt åkt hem än, men eftersom både jag, Örjan och Tindra skulle jobba så var det inte ett bra alternativ. Det blir säkert fler chanser. 

Promenerade sedan till jobbet, tog dessutom en liten omväg så att det blev en timmes promenad sammanlagt. En bra start på min dag. 

Efter jobbet blev jag tvungen att ta buss och taxi (närtrafik) hem då Örjan hade blivit skickad till Stockholm på jobb och blev försenad hem. 

Efter lite kvällsfika och en stunds återhämtning framför min favvo-serie "Hemma igen" kände jag ett väldigt starkt behov av att springa en sväng. Men det var inte enbart positiv motivation utan även en våg av dåligt samvete över utebliven träning under flera dagar bortsett från raska promenader och olust efter att ha sett mig själv på bild i bikini, vilket inte var ett dugg tillfredsställande (har gått upp många kilon de senaste månaderna). Så det var med en blandning av lust och tvång som jag gav mig ut på en löprunda på ca 7 km. Efteråt kändes allt lite bättre iallafall... Detta är nu mycket öppet och ärligt och inte ett försök till att fiska efter uppmuntran eller goda råd. Jag vill bara berätta hur det kan kännas för mig ibland. Ingen är perfekt och det förväntar jag mig inte att jag heller ska bli, men jag kämpar med att känna mig nöjd med mig själv och acceptera min kropp i alla lägen. Men jag har än bit kvar...

Bjud dock gärna på ett hjärtklick som lite uppmuntran och kärlek om du vill.

Tack på förhand!