vulkanskaslottet

Jag vet inte riktigt var jag ska göra med mina känslor. Jag behöver helt klart hjälp att hantera och sortera det jag upplever och känner. Jag är rädd för att bristningsgränsen är alltför nära nu. Hur mycket orkar jag?

Igår bestämde jag mig iallafall för att kontakta vårdcentralen för att få en tid till min kurator. Det är nog två år sedan som jag var där senast och då gällande min hantering av min egen sjukdom. Men nu behöver jag få komma dit och prata om Engla och min roll som mamma till en dotter med en depression. Jag är i stort behov av råd och även att få gråta ut i närvaro av en neutral utomstående person med rätt kompetens.

Sköterskan på Geria vårdcentral som tog emot mitt samtal insåg genast vikten av att jag behöver få komma till kuratorn så snart som möjligt. Då det var ont om tider så bad hen om att få återkomma senare under gårdagen. Sedan frågade hen med hjärtat "Hur mår du nu?" Jag svarade att jag är på bristningsgränsen och min röst kämpade med att inte spricka, vilket såklart hördes. "Du behöver inte svara mer än så, jag hör." Några timmar senare ringde hen upp och erbjöd mig en tid redan på onsdag eftermiddag. De måste ha trollat med tiderna vilket jag är mycket tacksam över. 

Då jag slutade tidigt igår åkte jag och Engla och handlade åt henne. Vi fick en fin eftermiddag tillsammans innan jag skulle tillbaka till jobbet på möte. När jag satte mig i bilen för att köra till jobbet brast jag. Antar att det var ett resultat av anspänning för att inte trampa Engla på tårna, lättnad över att jag vet att jag kommer att få stöd och sorg över hela situationen. Sätt och stortjöt i nästan 30 minuter, skönt och välbehövligt men även utmattande. 

Efter kvällsmötet körde jag ett yoga pass på gymmet innan jag åkte tillbaka hem till Engla för att sova.