Andras omtanke kan både hjälpa och stjälpa...

När ens barn mår sämre än vad som borde vara möjligt för en ungdom i sina bästa år, som borde få leva livet med glädje och förväntan, så gör en nästan precis vad som helst för att stötta och försöka få den lilla positiviteten som finns kvar att få övertaget och i slutändan vinna kriget mot depressionen.

Då spelar det ingen roll om studierna blir lidande eller om ekonomin inte alltid blir den bästa. Det enda viktiga är måendet hos sitt älskade barn, måendet går före allt annat! En utbildning går det att ta igen senare i livet, många klarar sig dessutom otroligt bra i livet utan några gymnasiebetyg...

Engla mår inte alls så bra som vi hoppats trots en lång ledighet och insättning av antidepressivt läkemedel. Hon kommer helt enkelt inte klara att gå i skolan den närmsta tiden, det är för ångestladdat och energikrävande just nu. Så vi har gemensamt kommit fram till att vi behövt kontakta skolan för att komma till någon form av lösning, antingen plugga på distans eller hoppa av skolan helt... Och Bup för eventuell ökning av dosen av hennes läkemedel och samtal med kurator. Fick tag i Bup igår och vi fick en akuttid på måndag till kuratorn. Känns skönt! Hann även få prata av mig lite med kuratorn igår via telefon så hon vet en hel del och kan därför bemöta Engla utefter det. Skolan har jag dock inte fått tag i än, den jag sökte kanske fortfarande hade semester igår. Gör ett nytt försök på måndag igen.

De flesta av hennes vänner, familjen och andra jag pratat med stöttar Engla i hennes beslut om att satsa på sitt mående innan hon kan gå vidare i livet. Några av hennes vänner försöker även pusha och stötta henne i att ändå lyckas ta sig till skolan, säkert med Englas bästa i åtanke, men tyvärr hjälper det henne inte i nuläget. Det får henne istället att känna sig misslyckad och känna skuld över att inte kunna leva upp till andras förväntningar och önskningar, vilket ger henne ännu mer ångest.

Det underlättar inte heller att Engla, och vi runt henne, känner att hon valt helt fel program. Hon borde gå något program som låter henne leva ut sin kreativitet och konstnärliga förmåga. Så vi får väl se hur det blir i framtiden. Blickar framåt med nyfikenhet och en positiv anda. Det kommer att bli bra vartefter...


Yogapose of the day is Childspose 


4 kommentarer publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;
Taggar: Childspose, Sankt Annas skärgård, depression, livet är svårt, skärgårdsliv, solnedgång, studier, tonårsliv, yoga, yogapose, yogapose of the day, yogi, ångest
#1 - - Anonym:

❤❤❤/ Mikaela

Svar:
Sandra Vulkan

#2 - - Mamma ❤❤❤:

Kram till er alla. 🥰

Svar: ❤❤
Sandra Vulkan

#3 - - Mamma 2:

Stor igenkänning på det här, tyvärr. Två av mina barn mår som du beskriver. Äldsta dottern ska börja gymnasiet (hon kraschade i nian och har enligt bup autism och adhd,utredning i höst). Men hon tänkte om vad gällde gymnsievalet. Hon ville gå natur men insåg att det inte skulle fungera för henne. Istället blev det barn och fritid på en skola nära oss istället för i annan stad (vi bor också i Söderköping), där kommer hon få varva praktik 2v med teori 2v och vi har fått väldigt bra anpassningar och stöd från skolan. Får se om det räcker bara... Kampen för hälsan är stor och känns ibland som ett övermäktigt berg. Mediciner som inte hjälper och som ska höjas med ökade besvär under perioder. Jadu det är inte lätt men man gör ju allt för sina barn och för att som ska må bra ❤️ Ville bara berätta att du/ni inte är ensamma och ge dig en virtuell styrkekram ❤️❤️❤️

Svar: TACK!!!! Tack snälla du för att du delar med dig! Ska försöka hitta en bra lösning åt Engla också. Styrkekramar till dig också ❤❤❤
Sandra Vulkan

#4 - - Jenny:

Min erfarenhet av depression och ångest efter att kämpat med det sen 2007 i omgångar är att man hjälper aldrig någon som har ångest genom att tycka synd om den. Det låter hårt, jag vet.
Prova att åka in till skolan utan krav, 5 min.
Funkar 5 min, prova 10 min.
Funkar det inte så funkar det inte.
För är det skolan som skapat ångesten måste man våga kliva över steget, när man tagit steget över, så kanske man klarar en liten stund till, nästa dag. För varje gång du vågar dig över kanten, så minskar ångesten. Säg till om ni vill ha stöd, har som sagt Massa erfarenhet av detta. Men för Englas skull måste ni utmana henne lite. Kanske bara ska åka förbi skolan med bilen för att stanna o äta glass nån annanstans, bara för att närma sig. Det är ett helvete detta mående och jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva känna ångest nånsin. Kram på er

Svar: Tack för dina ord! Men i Englas fall handlar det inte om skolan i sig, hon gillar skolan. Utan det är mer hennes depression som tar musten ur henne och skapar ångesten. Lägg därtill på kraven i skolarbetet, som hon inte har någon ork till då all energi går åt till att ta sig till skolan och hantera den sociala biten. Förstår dock vad du menar, och ett litet steg i taget får det bli när hon orkar och mår psykiskt bättre. Behöver bara fundera över vad hon ska göra med sin utbildning, just nu är det helt fel program hon går... Kramar
Sandra Vulkan