Kram till er alla. 🥰
Stor igenkänning på det här, tyvärr. Två av mina barn mår som du beskriver. Äldsta dottern ska börja gymnasiet (hon kraschade i nian och har enligt bup autism och adhd,utredning i höst). Men hon tänkte om vad gällde gymnsievalet. Hon ville gå natur men insåg att det inte skulle fungera för henne. Istället blev det barn och fritid på en skola nära oss istället för i annan stad (vi bor också i Söderköping), där kommer hon få varva praktik 2v med teori 2v och vi har fått väldigt bra anpassningar och stöd från skolan. Får se om det räcker bara... Kampen för hälsan är stor och känns ibland som ett övermäktigt berg. Mediciner som inte hjälper och som ska höjas med ökade besvär under perioder. Jadu det är inte lätt men man gör ju allt för sina barn och för att som ska må bra ❤️ Ville bara berätta att du/ni inte är ensamma och ge dig en virtuell styrkekram ❤️❤️❤️
Min erfarenhet av depression och ångest efter att kämpat med det sen 2007 i omgångar är att man hjälper aldrig någon som har ångest genom att tycka synd om den. Det låter hårt, jag vet.
Prova att åka in till skolan utan krav, 5 min.
Funkar 5 min, prova 10 min.
Funkar det inte så funkar det inte.
För är det skolan som skapat ångesten måste man våga kliva över steget, när man tagit steget över, så kanske man klarar en liten stund till, nästa dag. För varje gång du vågar dig över kanten, så minskar ångesten. Säg till om ni vill ha stöd, har som sagt Massa erfarenhet av detta. Men för Englas skull måste ni utmana henne lite. Kanske bara ska åka förbi skolan med bilen för att stanna o äta glass nån annanstans, bara för att närma sig. Det är ett helvete detta mående och jag önskar inte ens min värsta fiende att behöva känna ångest nånsin. Kram på er
❤❤❤/ Mikaela