vulkanskaslottet

Jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde toppen, men det verkar iallafall gå åt rätt håll...

Jag tänker mer och mer att detta som jag nu är med om är ännu ett skov i min neurologiska sjukdom. Inget tyder på influensa eller lunginflammation, som flera har frågat mig om, jag har inga tecken på förkylning alls.

Som jag skrivit tidigare så blev jag skrämd av hur dålig jag blev i onsdags kväll, lika rädd som jag blev när jag fick mina första symtom (du kan läsa om mina första dagar i mina första inlägg här på bloggen). När något drabbar ens kropp så pass att kroppen slutar att fungera som vanligt, är det inte konstigt att en blir rädd. Att mina lungor angripits av min sjukdom gör mig väldigt orolig över vad som ska komma näst. Likaså att jag blev så utmattad att mina egna ben inte klarade av att hålla mig uppe. 

Men det gick över ganska så snabbt denna gång. Nu är det orkeslösheten som styr mina dagar, än en gång. Och en lite skarpare huvudvärk. De två symtomen hänger väl ihop och stöttar varandra. När huvudvärken spelar fritt så orkar inte kroppen och när kroppen inte orkar så stegrar huvudvärken... Det är iallafall två symtom som jag jobbat med länge nu, i större eller mindre omfattning. Dessa kan jag hantera.

Igår kände jag att jag inte längre kan låta mig bli överkörd av neuromottagningen och skickade därför ett långt meddelande till dem via Mina vårdkontakter på 1177.se. Meddelandet innehöll oro över mina nya och gamla symtom, ovissheten kring framtiden och krav om att återuppväcka min diagnosutredning med ny magnetkameraundersökning och diverse blodprover som jag önskade få lämna. Så nu är det bara att vänta och se hur de bemöter detta. Jag vet och förstår att Covid-19 styr mycket på sjukhusen nu och att det därmed är ännu längre väntetider. Men något måste jag ju göra...