Så otroligt otäckt...

Nu är jag inte så tuff kan jag lova...

I förrgår kväll satt jag i min gunga och njöt av en av sommarens allra bästa fenomen, solnedgången på en ljuvlig himmel. Underbart såklart, men jag mådde allt utom bra.



Som jag skrev i gårdagens inlägg så var jag illamående hela dagen i onsdags och jag kände mig orkeslös och matt i kroppen. Huvudvärken hade stegrat men det var hanterbart. Men när jag på kvällen gick ut till gungan var det för att jag kände att jag behövde frisk luft, för jag hade blivit tungandad...

När jag satt i gungan så rasade mitt mående oerhört fort. Yrselattacker, svaghet, kraftiga illamåendeattacker, trötthet och framförallt jobbigare och jobbigare med andningen. Titt som tätt kändes det som att jag hade fjärilar i mina lungor som fladdrade så att deras vingar snuddade mot lungornas väggar. Jag började frysa, men ville inte oroa min familj, så jag bad bara Engla att komma ut med en filt till mig. Jag hoppades på att det skulle vända. 

När jag insåg att jag behövde ta mig in men inte skulle klara att gå själv, att jag antingen skulle svimma eller rasa ihop pga att benen inte skulle kunna bära mig, var jag tvungen att be Örjan om hjälp. Han stöttade mig från gungan in i hallen medan jag grät och undrade vad som hände med min kropp. Jag var så rädd. Jag kunde verkligen inte gå! Kroppen orkade inte hålla mig uppe. Och ändå kändes det som att jag sprungit en mil. Jag flämtade och kämpade med att återhämta mig efter den lilla promenaden. Så otroligt skrämmande!

Jag bäddades ner i sängen efter att ha kämpat mig av med kläderna. Jag svettades ena stunden och frös nästa så antagligen hade jag feber också. Sov inte mycket under natten och när jag väl fick mig lite sömn så var den orolig och fylld av mardrömmar.

(Till min glädje så fick jag under natten ett meddelande av Engla om att Lowis kommit hem, vilket var en oerhörd lättnad.)



Igår morse ringde jag 1177 och fick svaret att jag självklart ska testas för Covid-19, vilket jag misstänkte. Tyvärr fanns det inga tider igår att boka, men idag sker det. Sedan är det bara att vänta och se... Håller dock tummarna för att detta är något annat som går över snabbt och inte förvärras.

Självklart funderar jag även på om det kan vara ett skov av min neurologiska sjukdom, men det har aldrig tidigare satt sig på lungorna. Om så är fallet så går inte min sjukdom åt rätt håll även om jag mår ganska så bra i det dagliga, mellan skoven som kommer alltmer sällan.

Vet faktiskt inte på vad jag hoppas på att detta beror på. Såklart vill jag inte ha Covid-19 om jag blir sämre. Men igår mådde jag en aning bättre än i förrgår, benen bar mig kortare sträckor och jag svimmade inte. Andningen var dock tung och ryggen bakom lungorna smärtade. Så även längre ner i ryggen i höjd med njurarna. Vet inte om det är lungorna och njurarna som skapar smärtan eller om det beror på att jag spänner mig av oro.

Nu befinner jag mig alltså återigen i karantän och försöker att isolera mig från resten av familjen, utom Örjan som jag behöver hjälp av..


Dagens yogapose of the day får bli en bild tagen av Engla förra veckan i vackra Österlen. (Camelpose) 

Adam och Moa tog med sig Tindra på en shoppingtur i Norrköping igår. Och Engla var in till stan med en kompis och sedan färgade se sina hår. Alla glada och nöjda, vilket även gjorde mig på lite bättre humör. 



#1 - - Anonym:

Vad läskigt😓/ Mikaela

Svar: Oerhört obehagligt! 😢❤
Sandra Vulkan

#2 - - Ninni:

Det låter inget vidare! Hoppas på snabb bättring🤗🤗🤗

Svar: Nä, fy! ❤😢Tack snälla!
Sandra Vulkan

#3 - - Malin:

Men åh, krya på dig!!!

Svar: Tack!!! 😢❤
Sandra Vulkan