Om att inte skuldbelägga sig själv...

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;
Hur kunde det bli så här?
Det är den frågan som jag ställt mig otaliga gånger under det senaste året. Det är snart ett år sedan som min dotter berättade för mig om sitt mående med ångest och långvarig depression.

Jag hade helt missat/inte förstått hur dåligt hon mådde under mer än ett års tid. Trott att hennes sätt att stänga in sig på sitt rum berodde på puberteten, att hon helt enkelt ville vara ifred precis som jag själv ofta ville i den åldern... Hon klarade ju 9an utan några tillsynes problem alls, och kom in på sitt förstahandsval på gymnasiet. Hon har alltid haft fina vänner som hon umgåtts med (och så är det än). Allt verkade flyta på som det skulle.



Jag har kämpat (och gör det fortfarande) med att inte lägga skulden på mig själv. Och självklart inte på någon annan heller. För det är ingen som bär någon skuld i detta. Men det är lättare sagt än gjort. En vill nästan alltid finna en orsak till all form av ohälsa. Vid fysisk ohälsa som benbrott eller magont är det betydligt lättare att finna en orsak då det ofta finns tydliga bevis på smärtan. Men vid psykisk ohälsa är det i många fall omöjligt, för ibland finns det inga andra orsaker till måendet än ärftlighet och känslighet. Med känslighet menar jag inte att den som mår dåligt kan påverka detta och inte att den personen är överdrivet känslig. Utan känsligheten är inneboende i en och ökar när måendet försämras. Den med psykisk ohälsa sjunker djupare i depressionen och triggas mer av yttre påverkan än en person med mindre känslighet. Självkänsla, självsäkerhet mm sjunker i takt med ett försämrat mående och varje liten kommentar som uppfattas som det minsta negativ växer och bli det enda som en hör. Det sätter djupa spår i själen, svåra att reparera eller glömma. Min dotter brukar säga att om det sägs tio positiva saker om henne och en sak som uppfattas av henne som negativ så är det bara det negativa som hon tar till sig. Inte svårt att gissa vad som händer med självförtroendet då...



Hur mycket kloka tankar jag än tänker om allt detta så är det svårt att inte skuldbelägga sig själv som mamma/förälder/nära anhörig/vän. Vi vill ofta ha svar på allt, men ibland finns det helt enkelt inga svar att få. Jobbigt och svårt att hantera, men så är det. Ändå söker vi hela tiden efter svar genom diagnosutredning, släktens hälsohistorik, hormoner mm. Och såklart, "Tänk om jag gjort si eller så...". För om det finns en endaste liten trådstump att hålla fast vid så att vi sakteliga kan nysta upp det jobbiga och hjälpa min älskade dotter att få bli frisk så vill vi såklart inget hellre.