vulkanskaslottet

Igår morse deltag jag i ett möte med min ena kollega och min chef via telefon, i över en timme. Vi diskuterade höstens schema, detaljer inför semestern och tankar inför kommande termins uppstartsveckor mm. Självklart hindrade min hosta mig från att prata så mycket, vilket troligen uppskattades av de övriga då jag ofta har så mycket tankar att förmedla att de andra knappt får en chans att prata.

Dessutom uppkom det att jag gjort några små missar den senaste tiden, absolut inget allvarligt, men olikt mig. Så troligen så har jag påverkats mer av denna bronkit än vad jag har insett själv. Visst har jag märkt att minnet och min ork inte riktigt hängt med men trott att det berott på järnbristen. Men tänk om jag haft feber mer än i måndags... Jag har ju varit varm i kroppen men det kan ju ha berott på att jag spenderat mycket mina dagar i solen och värmen även på jobbet. Eller också är det helt enkelt så att min kropp sagt ifrån genom att lägga ner en aning.

Vaktmästaren på skolan/förskolan kom faktiskt till mig tidigt i måndags morse och frågade hur det egentligen var med mig. Han hade noterat att jag inte såg så glad och energisk ut som jag brukar de veckorna och var orolig att jag höll på att bli utarbetad. Väldigt omtänksamt av honom. Och skönt att kunna förklara att jag lider av järnbrist och min ihållande hosta (som jag nu vet beror på Bronkit/luftrörsinflammation/luftrörskatarr).

Jag är glad över den omtänksamhet och förståelse över att jag behöver vila nu för att bli frisk, som vaktmästaren, mina kollegor och min chef visar mig. Jag känner för första gången inga skuldkänslor över att vara sjuk och behöva vara hemma från jobbet. Och det mina vänner är en lisa för själen.