Jag såg hennes ångest...

Natten till igår drömde jag en dröm som påverkade mig hela min gårdag och hänger fortfarande i. En dröm som grep tag om mitt hjärta och vägrar släppa sitt grepp.

Du vet hur drömmar kan vara, röriga och ofta obegripliga och svåra att återberätta. Men jag ska ändå göra ett försök att förklara denna dröm, eller iallafall slutet på den.

Jag befinner mig i en märklig utformad lägenhet, där jag tydligen bor med min familj. Jag har varit i källaren för att hämta något (oklart vad, för jag har inget med mig). Jag var borta längre än planerat och när jag kollar mot en loftsäng/soffa så ser jag att Engla ligger där nedbäddad. Allt jag ser är hennes blonda långa vackra hår. Försiktigt kryper jag upp och sätter mig bredvid henne och frågar viskande om hon sover. Hon vänder sig genast om och säger genom gråten: "Mamma jag saknade dig!" Hon kramar mig hårt, klamrar sig fast, och borrar in sitt ansikte i min hals och gråter en hjärtskärande hejdlös gråt. Även jag gråter, för hennes skull och av skuldkänslor över att jag var borta så länge. "Du skulle ha ringt mig." säger jag genom tårarna. "Jag gjorde det mamma men du svarade inte." Plötsligt inser jag att jag inte har en aning om vart min mobil är och det ger mig ännu mer skuld. Jag lider över att jag inte fanns där för min älskade dotter när hon var så förtvivlat ledsen... Samtidigt är jag så lättad över att hon nu gråter i min famn, hon som inte gillar kroppskontakt och som så sällan visar mig sina riktiga känslor.

När jag vaknar gråter jag fortfarande och jag tror att jag för första gången fått se hur Englas ångest egentligen ser ut inuti henne. Och det gör mig så ont att förstå.

Jag tittade genast på min mobil för att försäkra mig om att jag inte missat något samtal eller meddelande från henne då hon sov hos en kompis. Men inget. Lättad somnade jag om. Skickade sedan igår morse ett meddelande till henne och frågade hur hon mådde. Orden som kom tillbaka lugnade mig:
"Jag mår helt okej."


Vill passa på att tacka för alla hjärtklick som du lämnar efter dig!
❤⬇️

En kommentar publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;
Taggar: Sankt Annas skärgård, depression, en mammas känslor, min lilla flicka, mitt hem, oro, skärgårdsliv, solnedgång, ångest
#1 - - Jasmine:

Jag känner igen det där med alltför verklighetstrogna drömmar. Skönt att det i ditt fall fanns möjlighet till bekräftelse på att läget var lugnt. Tack för att du delar med dig.
Kram

Svar: Ja, jag drömmer ofta såna drömmar som sedan hänger sig kvar länge, etsar sig liksom fast i själen... Tack för dina ord! Kram
Sandra Vulkan