Skäms inte, mer öppenhet önskas...

Otroligt många som hört av sig på ett eller annat sätt om att de känner igen sig i gårdagens inlägg. Och minst hälften av alla lider/kämpar i det tysta pga att de skäms över att ha barn som lever med psykisk ohälsa. De skäms alltså inte över barnen utan över vad andra ska tycka och tänka om barnen och deras roll som föräldrar.

Så ska det absolut INTE behöva vara!!

En är inte per automatik en sämre vårdnadshavare bara för att en har barn som är sjuka. Tänk på den psykiska ohälsan så som du tänker på cancer mm. Skulle någon anklaga dig för att vara en dålig vårdnadshavare om ditt barn led av leukemi t ex? Nej självklart inte, svarar du troligen nu. Tänk lika om depressionen, ångesten, social fobi mm. Det ska inte behöva vara någon skillnad!

Att prata öppet om våra barns psykiska ohälsa gör att det som varit tabu under så lång tid sakta men säkert normaliseras. Vilket i sin tur skapar mer förståelse då kunskapen kring dessa sjukdomar ökar.



(Sedan finns det även fall där en icke fungerande uppväxtmiljö orsakar depressioner mm men då finns det professionella vårdgivare, lärare, socialarbetare som jobbar kring det precis som vid fysisk misshandel.)