vulkanskaslottet

När mitt alarm ringde igår morse mådde jag fruktansvärt dåligt. Kraftigare huvudvärk, illamående, yr, extremt trött/orkeslös och med ett deprimerande sinne. Jag tänkte att jag ger upp, kryper längre ner under täcket och sover bort denna dag...

Men min envishet och ilska över att bli styrd av en sjukdom som jag inte ens vet namnet på, drev mig upp. Jag vill vara boss över mitt eget liv och göra mitt bästa även om jag blir motarbetad emellanåt. 

I bilen på väg till gymmet kom tvivlet när illamåendet sög tag i mig och jag undrade vad jag höll på med. Men det var för sent att vända, jag var ju på väg och hade ju bestämt mig för att kämpa.

Härliga vänner på gymmet peppade mig och jag körde på lite lugnt. Tills jag blev ensam en halvtimme senare. Då vet jag inte vad som hände. Jag for runt bland massa maskiner och körde på tills svetten rann om mig och benen var alldeles skakiga, i en hel timme till. Och jag mådde så fantastiskt bra efteråt. Mina symtom som jag vaknat med var som bortblåsta eller rättare sagt borttränade!! Vilken underbar känsla det var!

Pigg, stark och fylld av härlig energi seglade jag in på jobbet vid nio, redo för en arbetsdag i positiv anda.

Tänk vilken lycka att jag har funnit min väg att gå, mitt sätt att hantera sämre dagar och att det kan bli så bra i slutändan. Nu fungerar ju inte detta exakt jämt men allt oftare iallafall. Och varje lyckat försök är guld värt! Vad har jag att förlora av att försöka? Inget alls. Är jag redan dålig så blir jag aldrig sämre även de gånger som jag inte blir bättre. 

Påminner om det lilla hjärtklicket här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke! Blir så glad av dessa!

Kramar