vulkanskaslottet

Under alla mina 19 år som mamma har jag aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att jag en dag skulle sitta här med ett barn som lider av en depression. Det är fasansfullt jobbigt att veta att ens barn mår så dåligt att hon i perioder inte tycker att livet är värt att leva. Maktlösheten som jag nu ständigt får brottas med tär och ger ångest. Men det är inget i jämförelse med vad Engla själv går igenom... 

Jag känner mig ändå glad över att jag under åren fått mina barn att förstå att psykisk ohälsa inte på något vis är något att skämmas över. Det är precis lika verkligt som fysiska åkommor som t.ex. cancer och ett brutet ben. Psykiska sjukdomar behöver synliggöras mer i samhället så att alla vågar vara mer öppna över hur vi mår. Våra känslor påverkar hela våra liv, både om vi vågar erkänna dem eller om vi försöker trycka tillbaka och gömma dem. Att klara av att uttrycka och sätta ord på känslor och mående är otroligt viktigt för att kunna be om hjälp, rätt hjälp. Och att kunna be om hjälp kan vara livsviktigt! 

Något som även är oerhört svårt som mamma, eller annan nära person, är att uttrycka sin oro och kärlek utan att lägga på skuld på den som redan mår så dåligt. Men jag hoppas att Engla förstår att allt mitt "tjat" om hur mycket jag älskar henne och att jag är ledsen över hur hon mår kommer av att jag bara vill henne hennes eget bästa. Och att jag gör allt jag bara kan för att hon ska må så bra som möjligt. Men sedan är jag inte mer än människa (och mamna) vilket gör att även jag trampar henne på tårna titt som tätt, för jag har inga givna svar på hur jag ska vara och bete mig i hennes depression. Det som för stunden känns helt rätt att säga eller göra kan ibland bli bara helt fel. Om jag tassar på tå för att vara till lags kan det uppfattas som att jag ändå inte bryr mig. Och om jag kräver ett svar eller vill att hon ska äta något så uppfattas jag som jobbig och att jag inte förstår. Känns det igen av er som har/har haft tonåringar hemma? Skillnaden nu är att jag alltid är livrädd över att detta ska leda till något som aldrig går att få ogjort, att jag driver henne för hårt. Men samtidigt vill jag hjälpa henne att hålla sig så aktiv som möjligt för att hon inte ska sjunka djupare i sin ensamhet och sina tankar. Men hur mycket krav är lagom? Detta är så jädra svårt, kanske extra svårt då jag själv inte är helt frisk i mitt eget mående med min kroniska dagliga huvudvärk, som inte blir bättre av all min oro. 

Engla kommer nu att få hjälp, behandlingar som kommer att få henne att må bättre. Och det är ju det allra viktigaste just nu!

Engla har godkänt att jag får skriva om hennes psykiska ohälsa eftersom hon vet att det inte är något att skämmas över alls. Och jag tycker att det är så viktigt att vi är många som hjälps åt att visa på att det kan drabba vem som helst oavsett bakgrund. Dessutom vill jag lyfta hur det är att vara förälder till ett barn som lever med psykisk ohälsa. Det spelar ingen roll att jag har ett pedagogiskt yrke där jag ständigt arbetar med barn med olika svårigheter och tycker mig vara bra på att stötta andra vuxna och ge råd kring deras barn. För när det gäller mitt eget barn känner jag mig totalt blank och okunnig. Nu är det jag som behöver råd och hjälp. Nu är det jag som gråter över mitt barn och min hjälplöshet...