vulkanskaslottet

Vaknade med en klump i magen av värsta sorten igår. Ungefär samma känsla som när en begravning av en närstående ska äga rum under dagen. Vetskapen om att ett liv ska släckas om några timmar är nästan outhärdlig.

Tog med mig Ludde ut på en långpromenad. Stegen kändes ovanligt tunga och tårarna trängde sig fram var och varannan minut. Väl hemma igen försökte jag mig på lite yoga, men jag hade alltför svårt att koncentrera mig. Tog en dusch istället och lät tårarna rinna fritt.

Adam, Moa, Tindra och Nova, som alla (utom Moa) sovit tillsammans för att trösta varandra och insupa de sista timmarna av vår älskade hund, kom in till mig och Ludde. Efter lite mys i soffan var Adam och jag tvungna att åka med Nova till veterinären. En tung bilresa. Hos veterinären blev vi så fint bemötta och vårt avsked till Nova blev så värdigt som det vara kunde. Adam och jag satt och klappade på henne tills hon somnat av lugnande. Vi grät och pussade på henne innan vi lämnade rummet. Kunde inte vara kvar när sista sprutan skulle ges. Bilfärden hem var ännu tyngre än dit. Vi kände oss tömda, helt dränerande, på energi som om vi sprungit ett maratonlopp.

Att komma hem till Tindra och Ludde utan Nova smärtade enormt och vi grät och sörjde till och från under hela gårdagen. Men vi försökte även att minnas alla fina stunder/år som vi fått rå om våran virvelvind till hund.