När tröttheten tar vid...

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom, träning;

Igår var jag så otroligt trött. Huvudvärken var lindrigare än de närmast föregående dagarna, vilket var en stor lättnad, även om den ändå var påtaglig. Men igår var det tröttheten som var värst. Jag gick som i en dimma, eller gick och gick, jag snarare drog mig fram... Som en zombie, typ. 


Det är inget konstigt med att jag var så trött. Sedan i söndags kväll har ju kroppen fått gå på högvarv på grund av den obeskrivliga smärtan. 

Jag somnade om flera gånger under morgonen och förmiddagen. Däremellan så hade jag vaknade stunder då jag fick i mig frukost och en smörgåslunch. Hungerkänslorna väcktes under gårdagen och så även sötsuget med full kraft. Vilket var väldigt bra då kroppen inte fått så mycket näring denna vecka. 

Även under eftermiddagen sov jag ett par gånger. Somnade cirka 10 (!!!) gånger under hela gårdagen, inte helt normalt. Men jag hann även med lite nagelvård och flera koppar te i min ensamhet. På kvällen var det äntligen yoga i kyrkan igen och det var skönt för min ömma kropp. Ny energi insöps i mitt sinne och själen fylldes av ro. Bara av att umgås med dessa härliga människor sprider glädje i mig och med en anmälningsblankett till Sommar-yoga- dagar i min hand så var jag lycklig som ett barn när fina Dagmar skjutsade mig hem. 

Och som vanligt ber jag er att klicka på hjärtat här nedan, antingen för att ni gillar inlägget och/eller om ni vill visa er omtanke... ❤⬇ Tack på förhand!

På bättringsväg... men det går såå lååååångsaaaamt..

publicerat i Allmänt, Blommor, Hälsa, sjukdom;

Att än en morgon vakna och inse att det blir ytterligare en dag hemma med den knivskarpa huvudvärken är så tungt... Allt jag vill är att få må hyfsat bra och få åka in till mitt älskade jobb, till alla mina fina kollegor och underbara barn. Jo, visst går det åt rätt håll, det känner jag och orkeslösheten börjar ge vika för en gnutta energi, men det går alldeles på tok för långsamt! 


Ska jag behöva må så här efter varje dysportbehandling (Botox injektionerna)??? För nu vet jag med 99,9% säkerhet att mitt nuvarande mående beror på dem, då det blivit såhär en till två veckor efter behandlingen alla tre gångerna som jag fått dem. Har även pratat med andra som även de mår sämre efter sprutorna. Det kan inte vara en slump. Vid tillfälle nummer två tyckte jag att det blev en markant skillnad i mitt mående (positivt) cirka fyra veckor efter behandlingen och att det var så till ett par veckor före behandling nummer tre (den senaste). Och om det beror på botoxen så är det helt klart värt att må så här i några dagar... Men inte annars. Är det någon annan som har erfarenhet av dessa behandlingar som vill berätta om det så får du/ni gärna skriva en kommentar här eller maila mig: sandravulkan@hotmail.com 

Min gårdag spenderades i sängen och i soffan, med en ljudbok i öronen. Suget efter sötsaker och viss mat började komma tillbaka, ett tydligt tecken på att jag är på väg tillbaka från helvetet. Men då jag blev helt slut av att hasa omkring här hemma så ville jag inte ha allt för stora förhoppningar på att vakna och känna mig så gott som symtomfri, det gör mig bara besviken...


Jag tog mig även ett långt hett bad under gårdagen, det orkade jag inte de tidigare dagarna i veckan. Så njutfullt att få sänka ner kroppen i det varma vattnet samtidigt som det snöar/regnar utanför fönstret. 

Tyvärr så fick jag lov att inse att jag inte orkade att gå på en författar föreläsning som jag köpt biljett till. Jag skulle ha gått dit med Bettan på jobbet och jag är säker på att det skulle ha blivit jätte trevligt. Författaren är feministen Nina Björk som skrivit bland annat "Under det rosa täcket", "Sirenernas sång", "Lyckliga i alla sina dagar" och nu senast "Drömmen om det röda". Jag har länge sett fram emot denna kväll och så blev det inget av det för min del.

Under gårdagskvällen bestämde jag mig för att testa min ork lite grann, för att veta vart jag står nu. Detta gjorde jag genom att laga mat till mig själv och familjen. Färdigpanerad fisk och pulvermos och en liten sallad. Inget avancerat alls. Och inte så nyttigt heller. Men det tog slut på all min lilla energi. Helt sjukt, jag stod ju bara vid spisen och vände på fiskarna i stekpannan och vispade ner pulvret i kastrullen... Jag dukade inte ens bordet! Insikten att det kommer att ta mer tid denna gång kändes som en örfil. Tror att det är extra jobbigt denna gång just på grund av att jag mått hyfsat bra i cirka två månader. Väntar nu på att neurologen ska ringa mig och besluta om min fortsatta sjukskrivning. Ska då passa på att fråga mer om mitt nuvarande mående och bestämma om/när nästa behandling ska ske...

Och som vanligt ber jag er att klicka på hjärtat här nedan, antingen för att ni gillar inlägget och/eller om ni vill visa er omtanke... ❤⬇ Tack på förhand!

Ännu en smärtsam dag...

publicerat i Allmänt, Blommor, Hälsa, inredning, sjukdom;

Natten till igår var orolig, även om jag sov hårt. Flera konstiga mardrömmar som jagade mig även under morgonen. Jag vaknade och somnade om ett flertal gånger mellan kl 6.30 och 9.00. Mina drömmar och verkligheten flöt ihop i varandra. Jag vet att Tindra kom in till mig och frågade om hon skulle ringa till mitt jobb och sjukanmäla mig. Jag jämrade fram ett ja. Jag hörde henne prata med någon på jobbet medan jag svävade mellan vakenhet och sömn. Jag frågade henne sedan vem hon pratat med och hon svarade att det lät som Anna. Underbara älskade fina unge som är så empatisk och omhändertagande när jag mår så här dåligt. Det skär i mitt hjärta att hon känner att hon behöver ta detta ansvar... Men Örjan hade resan åkt hemifrån och Tindra visste att jag behövde sjukskrivas. 

Ja, igår var ännu en av mina sämsta dagar. Det tog lång tid för mig att ta mig upp och få i mig frukost. Sedan valde jag att lägga mig på golvet i uterummet och låta de heta solstrålarna värma och läka min smärtande kropp... Där låg jag och grät och tyckte vansinnigt synd om mig själv, för hur ofta ska jag behöva gå igen detta? Det tar så evinnerligt mycket av min energi och mitt mod. Jag känner mig så hjälplös och liten när smärtan och orkeslösheten har makten i min kropp och i min själ. Att ändå kunna bestämma vart jag vill ligga får mig att ta tillbaka lite av makten över kroppen. Och som plåster på de öppna såren så fick jag iallafall tillbaka den solbruna kroppen som lämnade Kap Verde för en månad sedan och som jag försökt att återfå under de soliga senvinterdagarna.

Även om smärtan gav med sig en liten aning under gårdagen så var det rent förjävligt ändå. Visst vet jag att det kommer att komma bättre dagar snart och jag har så många som peppar mig och håller tummarna i önskan att jag ska få må bra. Ni är alla guld värda! Jag vet också att mina stackars barn, man och föräldrar lider med mig och känner sig så maktlösa i denna kamp som jag går igenom. (Som att det inte skulle räcka med att mamma själv kämpar med sin egen kropp...)


Under gårdagen var det inte bara mitt jobb som jag inte kunde ta mig till, jag hade även en välbehövlig helkroppsmassage inbokad som jag blev tvungen att lämna återbud till. Dessutom var det föräldramöte på Tindras skola som jag tvingade mig till. Tur att vi bor typ fem meter från skolan, så att jag kunde hasa mig över dit. Hade jag mått lika dåligt som i förrgår så hade detta varit helt omöjligt. Så på bättringsvägen är jag helt klart, men det går sakta, så otroligt sakta. Tindras mentor (som även hade Engla i mellanstadiet) frågade hur jag mådde, jag skakade bara lätt på huvudet. "Jag ser på dig att du inte mår bra..." Det kändes på något vis skönt att hen vet att jag är sjuk så att jag inte behövde förklara varför jag satt och hängde på stolen och såg allmänt deppig och trött ut. Dock känner inte alla föräldrar i klassen till mitt tillstånd och de tyckte säkert att jag såg ointresserad och tjurig ut, men vet ni? det struntar jag faktiskt i.

Om ni gillar inlägget och/eller vill visa er omtanke så klicka gärna på hjärtat ❤ här nedan ⬇ Tack på förhand!