En ljuvlig vinterdag i november & problem med avståndsbedömningen...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;

Jädrar vad halt det var igår morse när jag gav mig ut med hundarna!! Knögglig isgata som gjorde det svårt att powerwalka den första biten. Det hade räckt om en katt synts till för att hundarna hade lyckats att dra omkull mig. Men tur för mig att alla grannkatter höll sig undan. 


Solen sken på en blå himmel och den friska luften var underbar att andas in och fylla lungorna med. Den lilla snön som föll i lördags och som fått stanna kvar i gräset räddade min motion då den hjälpte mig att ta mig ner till byn och grusvägarna längs ån. En vacker morgon med endast ett fåtal personer ute i rörelse. 

Även på eftermiddagen fick jag mig fantastisk promenad när jag följde med Engla på hennes ridtur på Theo. Och dessa stunder tillsammans med min glada och fina Engla gör så otroligt gott för själen. 

Igår kväll blev min huvudvärk värre och jag blev yr, trött och fumlig. Bland annat så slog jag i pannan i ena hörnet på fläktkåpan när jag lagade kvällsmat och tappade flera saker i golvet. Jag märkte att jag hade svårt med avståndsbedömningen och om det berodde på en synrubbning eller något annat vet jag inte... Hur som helst så var det obehagligt. 

Tränings notis: Sammanlagt blev det lite över 1 mils powerwalk igår. På förmiddagen blev det 6.2 km och på eftermiddagen 4.1 km med ett miniband med mest motstånd runt låren. I övrigt så blev det endast ett fåtal magövningar. 

Klicka gärna på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke ❤⬇ Kramar till er!!

Jag fick ren panik...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;

Jag hade igår en (enligt mig själv) nära-döden-upplevelse. Jag tog en ridtur tillsammans med Engla igår förmiddag. Det snöade och blåste vilket piskade fint och kylan bet i våra ansikten på vägen bort från stallet. Men när vi vände tillbaka så var det ganska så behagligt. Jag red på islandshästen Urdur som är en trygg häst i vanliga fall, men just igår var hon lite stissig redan när jag ryktade och sadlade henne. På vägen tillbaka bromsade jag henne lite extra då hon har en förkärlek till att springa in i rumpan på hästen framför så som islänningar gör, och eftersom det var Theo som var hästen framför och vi inte riktigt vet vad han tycker om att ha hennes mule på sin rumpa så tänkte jag att det var en smart idé att bromsa. När Engla och Theo sedan började trava och snabbt fatta galopp på en raksträcka så var de redan långt före oss, så då lät jag Urdur först trava lite innan jag fattade galopp. Då flippade Urdur ur helt och mitt livs värsta färd startade. Hon började nämligen att skena efter Theo. Och jag som absolut inte är en rutinerad ryttare på något vis var säker på att jag skulle flyga av ovh slå mig gul och blå eller ännu värre fastna med någon av fötterna i stigbyglarna och släpas efter hästen och eventuellt bli trampad på av henne. Av någon anledning så gav jag ifrån mig ett falsett skrik som jag inte ens visste att jag kunde ge ifrån mig. Detta var ett döds skrik i ren och skär panik. Som tur var så hörde Engla mig (som om det hade kunnat undgå henne), vände sig om och stannade Theo. När vi nådde fram till dem (efter ca 200 meter) kändes det som ett under att jag satt kvar i sadeln, om än skräckslagen. Jag skakade som ett asplöv med abstinens och började gråta högt. Stackars Engla kämpade med att inte skratta och frågade om jag ville kliva av Urdur. Hon hoppade ner från Theo och höll i Urdur så att hon stod stilla. Sedan ledde vi hästarna och då började vi båda att skratta högt åt det som hände. Jag hoppade självmant upp och skrittade sista biten. Är så glad att jag höll mig kvar och för att vi kunde avsluta ridturen på ett lugnt och bra sätt, både för min och för Urdurs skull.

Men min lördag började faktiskt med en powerwalk med mina fina vovvar, vi gick 4.4 km. Sedan var jag bara hem och lämnade av hundarna innan jag tog min första löprunda på över en vecka. Jag började väldigt försiktigt med målet att klara 2.5 km, men det gick så bra så det fick bli 5.6 km. Så sammanlagt 1 mils cardio! Och, vet ni? Mina knän höll!! Nu ska jag vänta tills måndag morgon innan jag springer igen. Det var en underbar känsla att kunna springa igen! 


Så min förmiddag bestod av powerwalk 4.4 km, löpning 5.6 km och ridning 4 km. En rätt så bra början på min lördag (förutom incidenten med den skenande hästen). 

På eftermiddagen åkte Adam, Engla, Örjan och jag in till Norrköping för lite shopping och lunch. Sedan hem och mys i soffan framför "Morran och Tobias"- filmen som bjöd på många förlösande gapskratt. Kvällen fortsatte i familje-tema, "Så mycket bättre", god middag med lyxig, nyttig, proteinrik cholkaddessert och dart-turnering. 

Desserten gjorde jag på vaniljdrömmar protein kasein-fluff och kakao som toppades med klementinklyftor. Det smakade som chokladpudding i mousse konsistens. Denna dessert gjorde jag på grund av att det igår var chokladens dag, och jag löste det med ett mycket kalorisnålt sätt. Och gott blev det ju också!!

Tack för alla hjärtklick!! ❤ Fortsätt gärna med dem!

Jag är fylld av energi igen!!

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;

Mådde äntligen bättre igen igår! Att få vakna upp till detta fick mig på mycket gott humör, så gott så att jag hoppade upp ur sängen 1 1/2 timme tidigare än vad jag behövde. Detta för att hinna köra ett träningspass för magen innan jag åkte iväg till jobbet. Och av det fick jag ny härlig energi som jag saknat i några dagar nu. 


Efter jobbet åkte jag ensam till Theo (ponnyn). Han är så himla fin som genast kommer emot mig när jag ropar hans namn när jag närmar mig hagen. Det är rogivande att umgås med hästarna i hagen. Det tyckte jag inte för ett tag sedan, då var jag lite rädd för hästar i allmänhet. Jag har såklart fortfarande respekt för dem men jag är betydligt självsäkrare bland dem nu. 

Anledningen till att jag var hos Theo var att han blev omskodd och verkad av hovslagaren. Vår fina ponny skötte sig så gott som exemplariskt, och jag var stolt över honom så som en förälder kan känna över sitt eget barn som nyss lärt sig gå eller säga Mamma eller Pappa. Kanske låter lite larvigt men han är ju ändå en i familjen Vulkan/Andersson.

Tack för alla era hjärtklick och fina kommentarer!! ❤ Fortsätt gärna med det, för det uppskattar jag mycket!!!