"Stark och pigg..."

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, Peppkampen, sjukdom, träning;
Det blev en totalt gymfri helg, trots att jag hade planerat att träna där både lördag och söndag. Men två långa promenader, en om dagen, var nog det som passade mig allra bäst denna helg. Plus lite hemmaträning med gummiband och ett par timmars dans. Känner mig därför vältränad ändå. 

I lördags var det ett par bekanta som sa till mig att jag ser så stark och pigg ut, det är nog de bästa komplimanger som jag kan få! Och dessa ord gjorde att jag igår morse studsade upp ur sängen med ett leende på läpparna, efter en lång och skön sovmorgon. (Sovmorgonen var anledningen till varför jag inte hann till gymmet igår. Men den var nog vad jag behövde mrd tanke på lördagkvällens slut med kraftig huvudvärk och orkeslöshet.) Hursomhelst så blev det en bra söndag med stalltjänstgöring med döttrarna, powerwalk med vovvarna, tacomys och en lugn stund framför Tv:n innan läggdags. 



Nu är jag taggad för en rolig och spännande jobbvecka med mina fantastiska kollegor och barn på avdelningen!

Om du gillar detta inlägg så hoppas jag att du vill klicka på hjärtat här nedan ❤⬇ Tack!! 
Kram från mig 

När ekorrhjulet snurrar mer än vanligt...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom;
Att vakna upp från en mardröm med helvetisk huvudvärk och upptäcka att det var en sanndröm är allt annat än kul. Huvudvärken äter upp mig inifrån och den för med sig illamående, yrsel och domningar. Min frihetskänsla från helgen raderas från minnet och jag hatar verkligen denna sjukdom som får mig att må så här fruktansvärt dåligt. Jag lyckas ändå att ringa till jobbet och berätta om läget. Och gå in på Edwise och sjukanmäla Tindra som både har ont i huvudet och halsen. Sedan går jag och lägger mig i soffan, för att inte störa Tindra som nu somnat om i min säng, och jag somnar också om. Jag sover oroligt med konstiga, jobbiga drömmar. Vaknar först vid 12-tiden och mår inte ett dugg bättre. Slås dock av att jag inte mår fullt så dåligt som jag mått som sämst vid mina skov, jag kan gå upp och koka te åt mig och tänka klart. 

Funderar länge på om detta är ett resultat av helgens bravader eller min oro kring torsdagens kommande magnetkameraundersökning? Eller om det "bara" är ett skov som stod på tur oavsett påverkan... Hade jag mått bättre om jag inte åkt till jobbet i måndags? Alla dessa frågor är det såklart omöjligt att få svar på just nu men som ni förstår så snurrar tankarna för fullt i ekorrhjulet. 



Självklart så sammanstrålar detta skov som vanligt med vår djurskötardag på gården där vi har vår ponny Theo. Gör ett försök att byta bort mockningen och får byta dag helt med en av de andra hästägarna, så tacksam för det. Tur också för det räckte med att köra bilen ut dit och tillbaka så att Engla kunde rida iallafall. Själv låg jag återigen där i baksätet och sov. Jag avskyr när jag hindras från att göra det jag ska och behöva vara beroende av andra och vara till besvär... Att Örjan inte kan hjälpa till beror på att han är höallergiker. Och om Engla både ska rida och sköta sysslorna så hinner det för det första bli mörkt långt innan alla sysslor är gjorda (och därmed försvårar allt) och för det andra så kan jag inte ligga i bilen hur länge som helst då det är minus grader ute. 



Påminner om att ni väldigt gärna får klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke... ❤⬇ Tack på förhand!







Bubblan sprack...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;
När Brevet med stort B låg i vår brevlåda i slutet av december brast det något i mig. Det var bubblan av ett normalt och friskt liv som gick sönder igen. Bubblan som under hösten och början av vintern fått allt tjockare hinna gick sönder. Och kanske hade bubblan nu växt alltför mycket, så att den tjocka hinnan töjts ut och blivit skör än en gång. För nu är verkligheten åter ifatt mig. Brevet, som vittnar om att jag är sjuk, innehåller en kallelse till ännu en magnetkameraundersökning. Denna gång ska både hjärnan och ryggen kollas för andra gången. Förra gången som även ryggen röntgades var i april 2016, då visade den inte på något inflammatorisk. Så det är både med viss lättnad över att den dubbelkollas och med massa skräck över att det kan visa något fel, som jag återigen läser igenom kallelsen och frågeformuläret som medföljer. Och hur ser det ut i min hjärna nu, har det blivit fler förändringar eller har de redan existerande växt sig större??? 


Men det är ju så att jag vill få en diagnos på mitt elände, så att jag kan få rätt behandling och för att ha något att förhålla sig till och då kunna gå vidare. Samtidigt så blir allt så verkligt igen, min huvudvärk bråkar lite extra och jag känner mig yr och illamående, troligen som en respons av min oro och rädsla.

Fast ni som känner mig, både i det verkliga livet och alla som dagligen läser bloggen, vet att jag inte är den som ger upp utan en fight. Jag kommer att ta tjuren vid hornen och göra det absolut bästa av situationen, men det kommer kanske att fortsätta att gå i vågor.

Såna här dagar när det känns lite extra jobbigt så tror jag att blir lite starkare tack vare  att jag kan ta till träningen. Träningen får mig på andra tankar och ilskan tar jag ut på maskinerna där vikterna ökas. Men också att ha en ljudbok i öronen, när jag sitter och vilar mig i bilen medan Engla och Tindra är med Theo som skos om av hovslagaren, hjälper till att skingra mina tankar..


Glöm inte att klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke.. ❤⬇ Tusen tack i förhand!!