Jag är så himla stolt ❤

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;

Jag är nog världens stoltaste mamma! Jag har välsignats med tre underbara barn som aldrig slutar att överraska mig med sina förmågor. Allt från sociala förmågor att kunna umgås och ta hand om människor i alla åldrar och djur till konstnärliga och musikaliska begåvningar. 


Igår var det Tindras tur att få visa upp sin musikaliska ådra och glänsa i rampljuset för en stund. Hon hade fått äran att sjunga på lilla Vide's dop. Sången som hon framförde var ingen mindre än "En värld full av liv" från Lejonkungen. Och hon gjorde det med bravur, trots att hon var nervös och endast hunnit träna ett par gånger tillsammans med kantorn. 

Jag satt där allra längst fram med stående päls och ögonen fuktiga av tårar som jag försökte att hålla tillbaka, eftersom jag glömt att ta med mig pappersnäsdukar. Min lilla bebis, min lilla Tindra, har blivit så stor och fin. Ingen kan vara stoltare än jag!!

Det var ett vackert och lättsamt dop. Lilla Vide skötte sig exemplariskt. Han kollade lite skeptiskt på prästen när hen pratade om namnet Vide's betydelse inom den kristna tron, sååå bedårande söt.


Det bjöds på lunch och fika efter dopet. Allt fint uppdukat med mintgröna detaljer. Och fast det såg otroligt gott ut så lyckades jag att inte äta av kakorna, tårtan och allt godis. Trodde faktiskt att jag just igår skulle falla för frestelsen, men jag har tydligen bättre karaktär än vad jag trodde. Så jag måste säga att jag även är lite stolt över mig själv! 

Efter dopet åkte Engla, Tindra och jag till Theo (vår ponny) och Tindra's medryttarhäst Mysak. Vi lånade även med oss en till islänning, Urdur. Vi red ut i magiskt vacker mossbeklädd trollskog, på utkanten av ett fält och på en grön och fin äng. Helt underbart även om jag blev lite rädd för att jag trodde att jag skulle ramla av... Mina barn älskar på huvudet åt min desperation när hästen inte gör som jag vill. Och jag förstår dem. Men, jag blev modigare och modigare. Till sist red jag på riktigt bra, enligt mig själv. Jag travade och galopperade om vartannat. Och när vi sedan skulle lämna hästarna i hagen så red jag barbacka dit från stallet. Jag har aldrig någonsin testat att rida barbacka tidigare, så det var en häftig upplevelse. 

Tränings notis: Började min gårdag med en rask promenad med hundarna i ca 30 minuter. På kvällen körde jag ett intensivt pass för ben, rumpa och mage med blandade övningar i ca en timme. Använde mig endaste av mitt miniband med mest motstånd till övningarna. 

Plus ridturen såklart!

Klicka gärna på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg ❤⬇ Tack snälla du!! 

En dag som jag aldrig kommer att glömma! ❤

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, träning;

Klockan är halv fem och jag släpper av Engla och Tindra vid hagen så att de kan hämta hästarna. Sen åker jag till gården och väntar in dem. Äntligen så ska vi få träffa kalven som föddes i lördags efter att vi åkt hem därifrån. Vi går ut i kohagen och hälsar på mamma kon, hon är en väldigt snäll och vacker fjällko. Vi letar igenom hela den lilla hagen men vi hittar inte kalven. Då staketet är anpassat till en vuxen kö så vet vi att kalven kan smita ut och lägga sig i ett dike intill hagen. Vi letar men finner honom inte. Engla och Tindra går för att fixa ordning hästarna så att de kan rida medan jag letar vidare. Det finns ett stup i skogen som leder ner till en bäck som på vissa ställen är mer som en å. Jag är livrädd för att kalven ska ha ramlat ner och skadat sig eller ännu värre ha drunknat. Kvistar och grenar knakar under mina fötter när jag snabbt tar mig fram genom skogspartier. Jag drar en lättnadens suck när jag ser att han inte ligger där nere. Jag tar med ner och sicksackar över stenar i bäcken där vattnet porlar och ger mig en känsla av vår. Det är förtrollande vackert, som taget ur en saga. Tänker att kalven kanske har tagit sig ner hit och över bäcken, så jag gör likadant. Men, nej han är inte där heller...

Jag går och går i en och en halv timme. Jag letar bakom stockar och stenar, i diken och gropar helt förgäves. Kon står i sin hage och ropar efter sin lilla bebis. Hennes juver är sprängfylld och jag lider med henne. Jag nästan känner hur det spänner i brösten av minnet av då mina barn var små och ammade, och mjölkstockningen sakta närmade sig för att barnet sov ovanligt länge.


Jag bestämmer mig för att göra ett sista försök för att hitta kossans bebis. Jag funderar och ser mig omkring en stund och kommer på att den enda plats nära kohagen som jag inte letat på vår bakom huset på gården. Jag går dit med hoppet uppskruvat till högsta nivå. Och där, där ligger den lilla söta, två dygn gamla tjurkalven ihopkrupen som en kanelbulle!! Jag smyger sakta och försiktigt fram till honom och sätter mig på huk. Han är lugn som en filbunke och låter mig klappa honom lätt på huvudet. Lyckan värmer mig inombords så enormt mycket! Och precis vid hans huvud finner jag ett megastort fyrklöver, en lyckans kalv helt klart. 

Jag sitter där länge hos den fina kalven. Jag klappar, masserar, pratar och bara njuter av denna exceptionella underbara stund. Han sträcker upp sin mule mot mig och låter mig pussa honom mitt på mulen. Engla och Tindra kommer och de får chansen att även de mysa med kalven. Jag ler och känner tårarna bränna bakom mina ögonlock. Att vi är så nära kalven hela tiden är för att ägarna sagt till oss att det är otroligt viktigt att mysa med den så är i början, detta för att sen ska bli så tam och orädd som möjligt. 

Jag kontaktar ägaren och hen ber oss att försöka få in kalven och gärna även kon i stallboxen som är deras. Vi får upp kalven på benen med hjälp av ett par som också har sin häst på gården. Engla och Tindra leder sedan honom in i boxen. Vi undrar ett tag hur vi ska få in kon. Jag går ut och möter upp henne, ropar hennes namn och när hon går mot mig så ger jag henne beröm och går hela tiden lite framför henne. Snart är hon återförenad med sitt älskade barn. Kalven börjar genast att dia och kon verkar nöjd. Nu åker vi hemåt igen lyckliga över vår prestation. 


Kalven får strax efter namnet Emil, eftersom det inte var första gången under sin korta tid i livet, som han rymde. En riktig hysspåhittare. Det var Tindra som lämnade det namnförslaget kvällen innan.  

Jag hade egentligen tänkt att dagens inlägg skulle handla om mina resultat efter en vecka utan "synligt" socker och en del andra kolhydratrika matprodukter. Men känner att vi tar det imorgon för detta var ju mycket mer uppseendeväckande tycker jag...

Tränings notis: Började gårdagen med att träna innan frukost. Detta var det jag gjorde:


•20 st ståendes i plankanposition med fötterna på handdukar och slide ut åt sidan med ett ben i taget.

• 20 st klättring för mage, ståendes i plankanposition, med hjälp av handdukar under fötterna att slida med.

• 20 st knäböj med minibandet med mest motstånd om låren.

• 60 st Funny knees med minibandet med mest motstånd om låren.

• 40 st cyklingar för de sneda magmusklerna med minibandet med mest motstånd om låren. 

• 40 st 3/4 sit ups. 

• 20 st rumplyft.

• 40 st tåduttar med armpendling.

Och då jag var klädd för träning (medan mina döttrar skulle rida) så hade jag satt på mig mitt miniband med mest motstånd runt låren. Och detta gick jag alltså med i 1 1/2 timme genom skog och snår, upp och nerför branta backar och stup, på ängar och över diken. Så jag var alldeles mör i ben och rumpa efteråt. Så träning blev det definitivt!!


Hej!! Du glömmer väl inte att klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg ?? Tack på förhand!! 

Kalas & Påtvingade återhämtningsstunder...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, Tårtor, sjukdom;

Jag slinker in i köket med lite disk och ingen märker knappt för en stund att jag är borta. Jag behöver komma bort från sorlet ett tag för att återhämta mig. Jag har blivit oerhört bra på att obemärkt få mig dessa lugna stunder av "vila". På jobbet kan jag ta hand om frukost- eller mellanmålsdisken eller sätta mig och klippa/montera dokumentationer eller förbereda en utmaning till barnen. 


Vi har kalas för Tindra som fyllde 12 år i veckan. Mina föräldrar och deras/våra vänner har åkt till oss från Enköping för att fira henne. Det blir lätt glatt och pratigt på kalas och mitt huvud klarar inte att sortera allt surr och sorl som blir. Missförstå mig inte nu, jag älskar kalas och allt som hör till. Men jag har varit på fötterna i under många timmar idag och det tar ut sin rätt...

Alarmet ringer klockan 05.30 och jag snoozar i en halvtimme innan jag går upp för att göra Tindras 12-års tårta. Hon ska få sig en tårta som föreställer Lisa Simpson från den tecknade Tv-serien "The Simpsons" som hon älskar att bänka sig framför. Och som vanligt i vårt hem så är tårtan hemlig för födelsedagsbarnet fram till att den serveras. Jag är måttligt nöjd med den men känner att jag inte hinner lägga mer tid på den.


Jag går och väcker Engla och Tindra 07.00. 45 minuter senare sitter vi i bilen på väg till Theo och alla de andra djuren på gården. Engla och Tindra hämtar Theo och Mysak i hagen medan jag går för att utfodra fåren, baggarna och tjurkalven. Jag har fått order om att hämta baggarna och tjurkalven som delar hage, till matplatsen och tyvärr så befinner de sig långt bort på andra sidan. Jag går in i hagen och letar reda på dem och känner mig lugn och harmonisk. Men när de får syn på mig och hinken med allt bröd som de ska få av mig så börjar de att springa mot mig i full fart. Jag vet att ledarbaggen kan stångas och böka så jag gör mig stor och låter högt mot honom. Tyvärr så verkar han inte uppfatta mig som speciellt stor och rusar mot mig. Jag lyckas hoppa över elstängslet precis i rättan tid. Då vi fortfarande inte befinner oss på rätt plats så börjar jag att gå runt hagen precis utanför staketet och lockar med mig dem. Hagen är större än vad jag trott och det blir en svettig rask promenad innan vi äntligen är där maten ska serveras. Fåren är det lättare att samarbeta med då de redan står och väntar på mig. Tack för det! Kvinnor kan!! 

Medan Theo och Mysak blir ompysslade så utfodrar jag även några katter, en ko och ett flertal höns. Jag går här och myser och låtsas att det är min egen gård. Kon är så go och redo att föda en liten kalv när som helst. Jag hoppas i hemlighet nervöst att det ska ske just nu, när vi är här. Det skulle ju vara så otroligt häftigt att få vara med om det! Men kon står här och äter i godan ro. Jag suckar av medlidsamhet över det som komma skall och klappar henne på hennes nyfikna och fuktiga mule och jag får ett Mu till tack. 


Tindra rider Theo idag och Engla Mysak. De rider på en grön äng och solen skiner på oss alla från en sommarhimmel med få lätta moln. Lyckoruset i min kropp bubblar och jag kan inte låta bli att le. Leendet försvinner dock rätt så snabbt när Engla blir arg för att Mysak vägrar att lyssna på henne. Vi byter av varandra. Jag skrittar lite försiktigt, jag är ju inte så världsvan på detta direkt. Men jag vill så gärna få vinden att fläta på det lilla håret som sticker ut under hjälmen. Jag skänklar på och smackar med min mun. Och när Theo och Tindra rider förbi oss så får Mysak upp farten. Vi travar och fattar sedan galopp. Det pirrar i magen på mig och jag njuter av det samspel som vi har med varandra, Mysak och jag. Jag ropar glatt till Tindra: "Titta jag galopperar, jag galopperar!!!" likt ett barn som lär sig att cykla utan stödhjul. Nu vill Tindra låta Engla rida Theo för att göra henne glad. Och ingen är gladare än Engla. Tindra får sin Mysak och jag är tillbaka på mina egna fötter i gräset. 

Hovslagaren kommer och skor om Theo och verkar de bakre skolösa hovarna. Theo sköter sig exemplariskt, vår fina duktiga lilla ponny.

När vi kommer hem och duschat så ställer jag mig i köket och bakar mina underbara Rawfood Kladdkaka-snickers som jag kan äta ifall jag får något sug, och även min familj såklart.

Allt detta händer innan kalaset klockan 12.30 så ni förstår säkert att jag blev trött efter några timmars kalasande... 

Men jag ångrar inte en minut av min lördag. Och vila hann jag med under kvällen och under mina micropauser...

Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så klicka gärna på hjärtat här nedan ❤⬇ Tack snälla du!!