Mot alla odds

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;

Tänk att jag är här nu, just här i livet och mår ganska så bra! För ett år sedan trodde jag verkligen inte att jag någonsin skulle kunna jobba hela 75% och ändå inte vara helt däckad. Förra året i december när jag började jobba 25% efter 11 månaders heltids sjukskrivning, så kom jag hem efter mina 2.5 timmars arbetspass och låg mest i sängen för att försöka återhämta mig. Och trots att jag var ledig på onsdagar så var det knappt en enda vecka som jag kunde jobba alla mina fyra dagar. Hoppet om ett normalt liv igen var nästintill obefintligt, även om det var min högsta önskan. Men jag gav inte upp och det är nog en av mina största styrkor, att jag kämpar med blod, svett och tårar men ändå inte blir dumdristig. När jag sedan bestämde mig för att gå upp i tid till 50% så var jag så glad över att det nästan fungerade bra. Glädjen när jag för första gången klarade att arbeta en hel vecka på halvtid är svår att förklara. Ni som har följt mig en längre tid här och ni som känner mig väl vet hur mycket jag älskar mitt jobb och hur otroligt mycket jag har längtat efter att få vara tillbaka där på riktigt.

Min sommar med familjen har varit underbar och jag har fått må så himla gott. Endast två större skov under hela sommaren!! Såå fantastiskt!!


Och att sedan mitt mående fick fortsätta så bra när jobbet kallade igen efter semestern gjorde ju allting bara bättre. Och mot alla odds så klarar jag nu att jobba 75%! Visst måste jag återhämta mig när jag kommer hem och skoven kommer jag inte undan helt. Men, jag jobbade i 7,5 vecka innan jag blev helt sängliggande i TVÅ (bara två!!) dagar! Det är ju så otroligt fantastiskt så jag vet inte vad jag ska göra med all lycka som fyller hela mig.

Jag klarar alltså att jobba mina 6 timmar, vilar en stund och sedan orkar jag vara med min familj, hos hästarna, med vänner och/eller träna. Vem hade kunnat tro det?? 

Och igår gick jag min allra första riktiga powerwalk! Med ett kraftigt motståndsband kring mina lår gick jag i mycket rask takt i 40 minuter, ca 5 km. Som sällskap hade jag Engla på Theos rygg. Den friska lite smått kyliga luften var behaglig att andas in. Klapprandet från hovarna mot den oasfalterade vägen blandades med Englas glada prat och skratt. Jag känner mig så oerhört tacksam som fått detta ljuvliga liv!!


Jag avslutade med att träna lite till vid bilen. Det blev 20 utfallssteg, 100 benstretaren, 50 tåhävningar och 20 axelpressar. Heja mig!!

Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så klicka på hjärtat här nedan!! 😀❤⬇ Kramar

Narcissistisk och psykisk sjuk?

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;

Det är spännande med en del människor som tror sig veta svaret på min diagnosutredning trots att de inte känner mig. Och människor som uttalat sig om hur jag är som person utifrån sina egna referensramar.


Jag fick nyligen ett meddelande från en släkting om att jag har narcissistiska drag och att det mycket väl framkommer i mina blogginlägg. Denna släkting har jag ytterst lite kontakt med och det är nog där som skon egentligen klämmer. Att jag är sjuk och mest har försökt att göra min och min familjs tillvaro så bra som möjligt och därför inte är den som tar initiativ till fikastunder hemma hos släktingar, där jag behöver lägga energi på att leta parkering, för att sedan få höra att jag inte hälsar på tillräckligt ofta och får åka hem med dåligt samvete, är för mig ganska så logiskt. Dessutom finns inte tiden och orken till sånt, då jag faktiskt jobbar 75% på mitt jobb. Men hen saknar helt förståelse för detta. Min familj kommer först och min hälsa. Resten av tiden, om det blir någon över, lägger jag på mina närmsta vänner som ger mig energi och som jag då kan ge tillbaka energi till.

Och min blogg, ja den handlar ju om mig och mitt liv med en ej ännu identifierad neurologisk sjukdom. Så självklart så får ni läsare läsa om just mig. Tycker inte att det är så konstigt. Vill en inte läsa om mig och mitt mående, mitt liv så kan en ju strunta i att läsa denna blogg och välja en annan eller ingen. Varken jag eller mina vänner/kollegor/bekanta upplever mig som narcissistisk och inte heller att jag har mer narcissistiska drag än vad som är normalt för just arten människa. För att det ska bli tydligt för alla så kommer här definitionen av Narcissism från Wikipedia :

Denna patologiska narcissism skiljer sig från den naturliga narcissismen alla människor har; känslan av att vilja vara omtyckt.
Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning vars kännetecken är överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattade självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.

I lördags kom en bekant till Örjan fram till honom och berättade att det jag lider av är att jag är psykiskt sjuk. Jag undrar vad hen grundar sin teori på då jag knappt träffat hen sedan jag blev sjuk. Det är intressant att läkare (alltså primärläkare, neurologer, radiologer dvs röntgenläkare, forskare inom klinisk genetik m.fl både i Söderköping, Norrköping, Linköping, Uppsala och USA) inte har kommit till den slutsatsen. Undrar hur mina förändringar/plack i hjärnan, genetiska avvikelser, domningar och nervsmärta kan kopplas till det psykiska. Orkeslösheten, yrseln och ångesten förstår jag beror en viss del på mitt psykiska mående som försämrades när jag blev sjuk och förstod att jag kanske aldrig blir frisk från. Nu får absolut ingen tro att jag tycker att fysisk sjukdom på något vis är bättre eller mer accepterat än psykisk sjukdom. Jag vet att psykisk sjukdom ger fysiska symtom och i många fall kan vara betydligt värre än många fysiska sjukdomar. Men personen som uttalade sig om mig har inte den kunskapen eller förståelsen och menade därför att förlöjliga mig och mitt mående, så upplevde även Örjan det. Synd bara att jag inte var med och kunde konfrontera personen i fråga just där och då. Men inget jag kommer att lägga någon energi på nu.


Jag förstår att det är så dessa personer i den vänskapskretsen pratar om mig. Men jag har lärt mig att låta det rinna av mig som vatten på en gås. Och glädjas åt alla fina, kloka och empatiska människor som finns i mitt liv. Att jag skriver om det här är bara för att jag försöker klura ut varför andra beter sig på detta sätt. Handlar det om avundsjuka eller har de inget bättre att lägga sin energi på? Vad vill de få ut av att bete sig så? 

Hästen på bilderna, är vår Theo, och han har inget med texten att göra. Gillade bara tokigheten i dessa bilder. 



Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så klicka på hjärtat här nedan! ❤⬇ Tack snälla du!

Mitt i ett skov...

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;

"Mamma jag har jätte ont i magen..." Jag vaknar av dessa ord. Klockan är strax efter 9 och jag har sovit igenom alarmet vid 6.30. Vilket jag inte är ett dugg förvånad över eftersom min huvudvärk är otroligt smärtsam och för att jag drogade mig med Panocod innan jag somnade för natten. (Är lättad över att jag förvarnade en kollega innan jag somnade att om jag inte ringer före 7.30 så kommer jag inte till jobbet.)


Tindra har krupit ner på Örjans plats i sängen och ligger och jämrar sig. Det tar tid (ca en halvtimme) för mig att vakna till ordentligt för att orka ta mig ur sängen. Vi bestämmer oss för att klä på oss och åka ner till Lättakuten på Geria vårdcentral. Och en halvtimme senare är vi på plats. Det är en hel del patienter före oss, så vi får snällt sitta och vänta. Tindra sitter i mitt knä och det ger mig möjlighet att få vila mitt arma huvud mot hennes rygg och vila. Och hon får trygghet tillbaka.

Det är Tindras tur. Provtagningar. Ny väntan. Önskar att det fanns en säng att ligga i. Jag behöver få lägga ner huvudet på en kudde. Barn som stampar i golvet, gnäller, tjatar runt oss. Vill ha tystnad! Men jag är stark för Tindras skull. Jag kämpar på. Om en stund är vi nog hemma igen. 

Efter två timmar i väntrum är vi äntligen på väg hem. Provsvaren var bra. Inget akut. Kanske blindtarmen som spökar, kanske tarmarna som bråkar. Inga svar men inget akut. Skönt! Hoppas nu att det vänder. Annars ska vi komma tillbaka. Om det blir värre så ska vi såklart åka in till Akuten. Men nu, just nu kan vi slappna av och åka hem och vila. Jag kör rutinmässigt hem, nästan som att bilen hittar hem själv. Jag orkar bara fokusera på vägen. Stänger av allt annat och slutar att tänka. Parkerar bilen och går radiostyrd in till soffan och lägger mig. Tindra är lite piggare, troligen för att oron kring blindtarmen släppt en aning. Hon sätter sig och läser en bok innan hon kommer på att hon vill baka scones. Jag känner mig glad och lättad för hennes skull. Det är de enda känslorna som jag orkar känna. Allt annat är bara avstängt. 

Allt annat är bara avstängt.

Fast det är inte riktigt sant, det är så som jag vill att det ska vara. För inom mig rasar broar, besvikelsen över detta skov är enorm. Smärta, sorg, hopplöshet och förtvivlan bor i mig. De har tagit plats i mitt inre. Men, jag lyckas iallafall än så länge att hålla ångesten på avstånd. Jag försöker att glädjas åt att jag faktiskt mått så mycket bättre under så lång tid denna gång... Jag försöker att tänka positivt.

Huvudvärken ger inte med sig, tvärtom, den blir värre. Jag ringer till jobbet, jag kan inte jobba nästa dag om det inte blir bättre. De är förstående på jobbet och vill att jag återhämtar mig ordentligt innan jag kommer tillbaka. Men jag vill så gärna befinna mig på jobbet istället för att ligga här hemma...


Solen skiner. Jag sätter mig i trappan på altanen med en kopp te som Tindra kom ut med till mig. Den friska luften känns sval och skön kring mitt huvud. Solen värmer huden i ansiktet. Jag njuter så gott det går. Lyssnar på Tindras fingertoppar som spelar över tangentbordet när hon skriver. Det är som balsam för själen detta samspel mellan alla aktörer runt omkring mig. Jag ler trots min helvetiska smärta i huvudet. Jag låter mig inte brytas ner. Och jag har inte fullt så ont så att jag tuppar av, får minnesluckor och kräks. Det är positivt! Jag är stark. Jag fixar detta!

Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så klicka på hjärtat här nedan ❤⬇ Kramar