vulkanskaslottet

Sakta, sakta och lite diffust känner jag att mitt skov börjar avta. Vaknade i morse med en känsla av återerövrad energi. Jag hinner lite snabbt planera upp min dag i mitt huvud men inser strax därpå att jag måste dra i nödbromsen.

Jag har gjort detta så många gånger och varje gång jag kört på och inte lyssnat in vad jag egentligen behöver så har det slutat med djupa återfall. Så varför skulle just denna gång vara ett undantag? Och min huvudvärk då? Den säger definitivt inte att det är fritt fram att köra på.

Men när jag varit totalt orkeslös i flera dagar så är glädjen över att få tillbaka en gnutta energi så livgivande och magisk. Och då kan det vara svårt att hålla igen. Men absolut nödvändigt!

Jag tackar Gud för att solen skiner på den ljusblå himlen, trots att meteorologin förutspått gråmulet och eventuellt regn (regnet är välkommet ikväll om det vill). Värmen från solstrålarna smeker och läker mig utifrån och in. Jag vilar, vilar och vilar. Orkar till och med lyssna på en ljudbok,  efter dagens sommarprat till frukosten som jag serverade mig själv ute.