Trodde att det skulle bli bättre inte sämre... Något är väldigt galet med mitt mående!

publicerat i Allmänt, Djur, Hälsa, inredning, sjukdom;
När jag igår morse vaknade av att Tindra kom in i sovrummet och berättade att även hon var dålig, mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag inte ens orkade att bry mig om henne. Hon fick snällt gå och lägga sig i sin säng igen utan att bli ompysslad av sin mamma... 

Som ni säkert förstår så fick detta mitt hjärta att brista när jag nästa gång vaknade och insåg det hela. Jag kämpade mig upp ur sängen i hopp om att kunna ge henne lite kärlek och omtanke i fysisk mening. Men jag klarade knappt att ta mig ner för trappan, smärtan i huvudet var vidrig och kroppen var så försvagad och helt tömd på energi. Som tur var så sov Tindra gott och jag lyckades ta mig utanför dörren med våra två nödiga hundar. Jag stod där ute lutad mot husväggen klädd i morgonrocken och ett par gummistövlar (en skön syn för gudarna) medan hundarna kissade. Flåsande och jämrande tog jag mig in igen. En stark värktablett intogs innan jag dåsade ner i soffan. 



Sömnen kom och gick, smärtan i huvudet var extrem. Jag kämpade med att få behålla medicinen som jag så väl behövde. Illamåendet kom i vågor men jag vek mig inte en tum för dem. Till slut fick jag sova i ca en halvtimme i sträck och när jag vaknade hade smärtan lättat en aning. 

Tindra gjorde sig frukost och verkade att må lite bättre. Själv låg jag i soffan som ett kolli. Ringde jobbet och förklarade hur jag mådde. Brast i tårar efteråt av sorg och ångest över att behöva må så här dåligt. På jobbet har de full förståelse över att mina skov bryter ner mig och de ger mig hopp och tro över att det snart kommer att vända. Jag funderar i min ensamhet, i min ångest över min situation och kommer fram till att Ja, det kommer att vända och Ja, det är värt att leva fullt ut alla dessa veckor mellan skoven trots allt.

Och det finns iallafall två som är lyckliga över att vi är hemma så att de slipper spendera sin dag i hundgården/hundkojan...



Smärtmedicinen hjälpte mig att få ner smärtan till ett hanterbart läge. Men orkeslösheten blev bara sämre, vilket jag inte trött var möjligt. Ville ändå fixa kvällsmat till min familj. Som tur var s förberedde jag ugnsbakad fisk i helgen som bara behövde in i ugnen för att värmas på. Jag ställde en köksstol vid spisen och satt och vaktade potatisen som kokade. Men det var knappt att jag klarade att sitta upp. Så fort maten  var klar och Engla och Örjan var hemma släpade jag mig upp för trappan och la mig i sängen. Kämpade med dagens andra kopp te. Ni som känner mig väl, eller åtminstone hyfsat väl, vet att jag under en dag dricker minst tio koppar te. Så när det nu tagit mig en hel dag att få i mig två koppar förstår ni säkert att något är väldigt galet med mitt mående...



Ni får gärna klicka på hjärtat här nedan om ni vill skänka mig/oss lite uppmuntran... ❤⬇️


Minnesluckor, smärtan from hell & oförmåga att strida för min rätt...

publicerat i Allmänt, Hälsa, sjukdom;
Efter en jobbig natt med smärta from hell väcks jag av Örjans alarm. Illamåendet som sköljer över mig försöker att tvinga mig upp ur sängen men jag klarar inte ens att vända mig om i sängen, och absolut inte att lyfta huvudet från kudden. Kudden som i vanliga fall är mjuk och inbjudande känns nu hård som sten mot mitt huvud som helst skulle vilja sväva fritt från beröring av alla slag.

Jag måste ha somnat om för jag väcks än en gång av ett alarm, denna gång mitt eget. Mitt i allr elände är jag glad att jag i söndags kväll hade förnuftet att sätta alarmet på klockan 06.00 så att jag kunde ringa jobbet och meddela att jag inte kunde komma, ifall att läget skulle vara som nu. Minns inte vad jag sa eller vem jag pratade med, bara att jag ringt. Tror att jag sedan på något mirakulöst vis tog mig till toaletten, för när jag sedan vaknade igen ca fyra timmar senare var blåsan inte lika spänd och fylld som den var klockan sex. Jobbigt att ha dessa små minnesluckor, men förstår att de beror på att smärtan tar all min energi.

Jag tog mig nerför trappan och in i köket för att ta mig min starka välbehövliga medicin. Fick med mig en kopp te till soffan där jag sedan låg och slumrade ytterligare någon timme. Värktabletten hjälpte lite grann och till hundarnas lycka orkade jag att gå ut med dem ett varv runt stallet och tillbaka. Den friska luften var behaglig och jag satte mig en stund utanför huset insvept i en tjock filt. 



Fixade iordning lite brunch. Hade sönder min älskade baksten vilket fick mig att brista ut i häftigt gråt. Även om jag sörjer bakstenen mycket så misstänker jag att tårarna inte enbart berodde på den, bara droppen som fick muren i dammen att brista. Jag trodde ju i min enfald att min tid med mina kraftiga skov var förbi... Det är så lätt att förtränga dem när jag mått så bra som jag ändå fått gjort den senaste tiden. Minns inte ens när jag senast mådde så här fruktansvärt dåligt. Tror att det var på Håskö i påskas, eller var jag så här dålig någon gång under sommaren eller hösten? Som sagt så minns jag inte riktigt.

Då jag än så länge inte fått det inskrivet i min läkarjournal att jag får åka in till akuten för att testa medicinsk syrgas så var det igår inget alternativ. Funderade dock lite flyktigt över att ändå ringa ambulans tidigt på morgonen för att försöka få igenom det. Men insåg att jag aldrig skulle orka strida för det ensam. 

Jag var i ett töcken, lätt drogad under eftermiddagen och fick fler minnesluckor. Bland annat, något som inte alls är bra, så blev jag plötsligt osäker på hur många av dessa starka värktabletter jag tagit. Så till idag la jag fram endast två tabletter som räcker hela dagen om de skulle behövas.

Att tvinga sig till vila när kroppen strejkar...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Livet på gården, Natur, sjukdom;
Var extremt trött i huvudet när jag vaknade vid niotiden igår morse. Tänkte att det nog skulle bli bättre om jag kom ut i friska luften på en morgonpromenad med mina två vita fyrbenta vänner. Jag knallade på så som jag brukar göra. Men när jag kom fram till Sanden, ca 2.5 km hemifrån, trodde jag att jag skulle rasa ihop av utmattning och huvudvärk. Jag vände hemåt och saktade självklart ner på tempot markant. I vanliga fall så brukar jag må så gott av dessa turer men jag antar att den ganska så intensiva helgen med sena kvällar och mycket socialt umgänge (hur mycket jag än älskar det) satte sina spår. För lite sömn är aldrig bra för mig, men jag kan ju inte sluta njuta av helgkvällarna helt och hållet heller.


Efter en god och mättande brunch gick vi ner till våra bryggor och kollade till dem, innan Adam och Dennis åkte hem efter denna mysiga helg. 



Örjan och jag tog hand om disken innan vi landade i soffan. Vila resten av söndagen var ett måste för min del, även om det var en hel del som jag hade velat ordna med... Svårt att slappna av och tvinga mig att bara vara.