Kalas & Påtvingade återhämtningsstunder...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, Tårtor, sjukdom;

Jag slinker in i köket med lite disk och ingen märker knappt för en stund att jag är borta. Jag behöver komma bort från sorlet ett tag för att återhämta mig. Jag har blivit oerhört bra på att obemärkt få mig dessa lugna stunder av "vila". På jobbet kan jag ta hand om frukost- eller mellanmålsdisken eller sätta mig och klippa/montera dokumentationer eller förbereda en utmaning till barnen. 


Vi har kalas för Tindra som fyllde 12 år i veckan. Mina föräldrar och deras/våra vänner har åkt till oss från Enköping för att fira henne. Det blir lätt glatt och pratigt på kalas och mitt huvud klarar inte att sortera allt surr och sorl som blir. Missförstå mig inte nu, jag älskar kalas och allt som hör till. Men jag har varit på fötterna i under många timmar idag och det tar ut sin rätt...

Alarmet ringer klockan 05.30 och jag snoozar i en halvtimme innan jag går upp för att göra Tindras 12-års tårta. Hon ska få sig en tårta som föreställer Lisa Simpson från den tecknade Tv-serien "The Simpsons" som hon älskar att bänka sig framför. Och som vanligt i vårt hem så är tårtan hemlig för födelsedagsbarnet fram till att den serveras. Jag är måttligt nöjd med den men känner att jag inte hinner lägga mer tid på den.


Jag går och väcker Engla och Tindra 07.00. 45 minuter senare sitter vi i bilen på väg till Theo och alla de andra djuren på gården. Engla och Tindra hämtar Theo och Mysak i hagen medan jag går för att utfodra fåren, baggarna och tjurkalven. Jag har fått order om att hämta baggarna och tjurkalven som delar hage, till matplatsen och tyvärr så befinner de sig långt bort på andra sidan. Jag går in i hagen och letar reda på dem och känner mig lugn och harmonisk. Men när de får syn på mig och hinken med allt bröd som de ska få av mig så börjar de att springa mot mig i full fart. Jag vet att ledarbaggen kan stångas och böka så jag gör mig stor och låter högt mot honom. Tyvärr så verkar han inte uppfatta mig som speciellt stor och rusar mot mig. Jag lyckas hoppa över elstängslet precis i rättan tid. Då vi fortfarande inte befinner oss på rätt plats så börjar jag att gå runt hagen precis utanför staketet och lockar med mig dem. Hagen är större än vad jag trott och det blir en svettig rask promenad innan vi äntligen är där maten ska serveras. Fåren är det lättare att samarbeta med då de redan står och väntar på mig. Tack för det! Kvinnor kan!! 

Medan Theo och Mysak blir ompysslade så utfodrar jag även några katter, en ko och ett flertal höns. Jag går här och myser och låtsas att det är min egen gård. Kon är så go och redo att föda en liten kalv när som helst. Jag hoppas i hemlighet nervöst att det ska ske just nu, när vi är här. Det skulle ju vara så otroligt häftigt att få vara med om det! Men kon står här och äter i godan ro. Jag suckar av medlidsamhet över det som komma skall och klappar henne på hennes nyfikna och fuktiga mule och jag får ett Mu till tack. 


Tindra rider Theo idag och Engla Mysak. De rider på en grön äng och solen skiner på oss alla från en sommarhimmel med få lätta moln. Lyckoruset i min kropp bubblar och jag kan inte låta bli att le. Leendet försvinner dock rätt så snabbt när Engla blir arg för att Mysak vägrar att lyssna på henne. Vi byter av varandra. Jag skrittar lite försiktigt, jag är ju inte så världsvan på detta direkt. Men jag vill så gärna få vinden att fläta på det lilla håret som sticker ut under hjälmen. Jag skänklar på och smackar med min mun. Och när Theo och Tindra rider förbi oss så får Mysak upp farten. Vi travar och fattar sedan galopp. Det pirrar i magen på mig och jag njuter av det samspel som vi har med varandra, Mysak och jag. Jag ropar glatt till Tindra: "Titta jag galopperar, jag galopperar!!!" likt ett barn som lär sig att cykla utan stödhjul. Nu vill Tindra låta Engla rida Theo för att göra henne glad. Och ingen är gladare än Engla. Tindra får sin Mysak och jag är tillbaka på mina egna fötter i gräset. 

Hovslagaren kommer och skor om Theo och verkar de bakre skolösa hovarna. Theo sköter sig exemplariskt, vår fina duktiga lilla ponny.

När vi kommer hem och duschat så ställer jag mig i köket och bakar mina underbara Rawfood Kladdkaka-snickers som jag kan äta ifall jag får något sug, och även min familj såklart.

Allt detta händer innan kalaset klockan 12.30 så ni förstår säkert att jag blev trött efter några timmars kalasande... 

Men jag ångrar inte en minut av min lördag. Och vila hann jag med under kvällen och under mina micropauser...

Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så klicka gärna på hjärtat här nedan ❤⬇ Tack snälla du!!

Rosiga tårtor till fina kollegor och journalistsamtal...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Recept, Tårtor, sjukdom;

Det blev ännu en hemmadag igår... Tindra sov bredvid mig på Örjans plats, och när det var dax för henne att gå upp så värkte det rejält i mitt huvud. Inte en dag till med detta skitmående tänkte jag. Jag tycker att det är ett nederlag varje gång som jag behöver ringa till jobbet och säga att jag tyvärr inte kan komma till. Men det är inget som jag i nuläget kan göra något åt, hur mycket jag än vill...

Ca en timme efter att Tindra knallat över till skolan och jag låg och slumrade medan jag lyssnade på en ljudbok så ringde det. Ett mobilnummer som jag inte kände igen. Jag svarade så piggt som jag bara kunde. Personen presenterar sig och berättar att hen jobbar på Kommunal Östergötlands Tidning. Hen berättade att tidningen gärna skulle vilja göra ett reportage om mig, min blogg och framförallt min insamling Spetsbandet. Självklart så svarade jag Ja på frågan om det var okej att komma hem till mig för en intervju. Journalisten, hen som ringde, och en fotograf kommer till mig redan nästa vecka. Så himla roligt och spännande!! Hoppas nu på att fler får upp ögonen för insamlingen och vill vara med och skänka en gåva.

Huvudvärken började sakta sjunka till en mer hanterbar smärta och jag kunde fixa lite här hemma, förberedelser inför min fest. På eftermiddagen kom Örjan äntligen hem från Stockholm och tog tag i olika göranden som inte jag orkade fixa med. Fia och Micke kom också för att hjälpa till. Med deras hjälp hamnade bord och stolar på plats. Vi dukade och gjorde festfint på borden. Jag vill så mycket mer men tvingar mig att dra i handbromsen och försöker att känna mig nöjd med det jag har åstadkommit. Och det är ett stort framsteg för mig! Heja mig!! 

Igår kväll gjorde jag tårtor som jag ska bjuda på idag på mitt älskade jobb. Vi har kompetensutvecklingsdag vilket betyder att alla mina kollegor och jag kommer att vara samlade. Tårtbaket gick inte direkt smärtfritt och absolut inte så som jag visionerat dem. Och då jag vet att flera av mina kollegor har höga förväntningar på mina tårtor så hoppas jag att de inte blir alltför besvikna... (Om ni undrar varför en av tårtorna har mörkare rosor på ena halvan så är det inte ett misstag vid färgningen av grädden, utan den är så för att det ska synas skillnad. Den mörkare delen är laktosfri.)

Engla 14 år ❤

publicerat i Allmänt, Recept, Tårtor, diy;

Igår fyllde världens allra finaste och bästa Engla 14 år! Helt sjukt vad fort tiden går!! Jag minns hennes födelse som om den var alldeles nyss. 


Klockan 7.00 den 20 januari 2003 vaknade jag av en värk. Utan att säga det till någon lämnade jag Adam på hans förskola klockan 8.00. Vi liftade med min pappa som ändå hade vägarna förbi. Medan jag hjälpte Adam av med ytterkläderna kom två värkar till. Jag gick hem (bodde då bara ett par hundra meter från förskolan) och ringde till Jesica och frågade hur hon mådde, hon var beräknad till den 25 januari och jag till den 27e. Eftersom jag var så inställd på att hon skulle föda före mig så tänkte jag att jag bara hade förvärkar. Jesica skrek till mig i luren "Sandra du ska ju föda nu! Du andas profylax!" När jag två år tidigare fött Adam så var mina värkar extremt täta och jag kunde då inte andas mig igenom värkarna. Jag trodde därför att jag inte kunde den andningstekniken. Men tydligen så kom den igång självmant. Hur som helst så la vi på och jag ringde till min barnmorska på mödravårdscentralen, för att boka en tid för blodtryckskontroll (?). Även hon kom upp i falsett "Du måste åka till Uppsala NU!!!" Då trillade polletten ner för mig. 

Vägen mellan Enköping och Uppsala var väldigt isig och mina värkar kom tätare och tätare samtidigt som intensiteten ökade i kraft. Ca 10.00 var vi framme på förlossningen, jag var då öppen 6 cm och fick genast komma in på ett rum. 35 minuter senare låg en blond bebis på mitt bröst. Min lycka visste inga gränser!! Nu var jag tvåbarnsmamma till två friska och fina barn. 

Det första jag gjorde var att ringa till förskolan och bad om att få prata med Adam. Han skulle få veta först av alla att han blivit storebror till en liten Engla. Adam blev så glad och stolt. 

Nu är denna lilla älskade blonda bebis alltså 14 år, tonåring i tillblivelse att bli vuxen... Det är en ära att få vara mamma till Engla! Visst hamnar vi i meningsskiljaktigheter titt som tätt men det är väl så som det ska vara. Engla har en stark vilja som hon kan argumentera för, jag har fått ändra mina beslut flera gånger efter att hon berättat hur hon tänker. Engla är i sin natur en sann djurvän och en fin kompis. Jag är så stolt över henne!! 


❤ Jag älskar dig, Engla ❤

Igår var det väldigt synd om Engla, hon blev jätte dålig under natten. Knivskarp smärta i halsen, hög feber och hosta. Jädra influensa som bröt ut på Englas födelsedag! Sjukdom på ens födelsedag borde förbjudas enligt mig... Hon låg här i soffan och kved under hennes vakna stunder. Jag led så med henne, stackars liten. 

Jag gjorde en Adidas tårta till Engla, även om hon inte klarade att äta så mycket. Engla är ett stort fan av märket Adidas så valet av tårta var lätt denna gång.


Adam kom hem igår, efter en hel del strul med tågtrafiken. Han var efterlängtad av alla här hemma, speciellt av Engla som sett fram emot att få fira sin födelsedag med hela familjen. Det blev en lugn myskväll i vårt "nya" familjerum, med cowboyhattinventering. Hattarna hängdes upp och pryder nu ena väggen...