Hur mycket smärta kan min lilla kropp stå ut med???

publicerat i Allmänt, Hälsa, Peppkampen, inredning, sjukdom;
Alltså någonstans så måste det väl finnas en gräns för hur mycket smärta en kropp kan tåla. När slår kroppen på varningslamporna? 

"VARNING!!!! Denna kropp kommer snart att explodera då den utsatts för otillåten smärtmängd! Slå genast av alla förbindelser från smärtcentralen för att rädda upp situationen!"

Ja, ibland skulle det vara skönt att vara en robot, fembot eller liknande, så att det gick att koppla loss vissa signaler mellan hjärnan och olika kroppsdelar och funktioner...




Igår förmiddag fick jag ett besök av en Instagram vän som jag aldrig tidigare träffat i det verkliga livet. En varm och underbar tjej som snabbt fyllde på mitt må-gott-förråd. En liten pratstund som förhoppningsvis var startpunkten för en lång vänskap. Hon hade med sig de söta presenterna och brevet som är på bilden här nedan.


Jag bjöd på mina goda och otroligt nyttiga Snickers och jag är så glad över att jag inte ens kände mig frestad att ens ta en liten bit.



När mitt besök åkt vidare så åkte jag på ett "litet" ryggskott när jag skulle ta av mig byxorna för att krypa ner i sängen och vila en stund, eftersom smärtan i huvudet steg. Jag snubblade till och fastnade i byxorna och böjde mig ner för att inte ramla samtidigt som det högg till i ryggslutet. Smärtan strålade och jag insåg genast vad som hänt. Inte första gången som jag åker på ryggskott, även om det nu var länge sedan sist. 

Så där låg jag nu i sängen med både extrem huvudvärk och kraftig smärta i ryggen. Inte min bästa dag direkt. Och jag som tänkt att försöka mig ut i solskenet på en liten promenad iallafall, då träningen uteblivit ett flertal dagar nu. Men så blev det såklart inte. Sängen fick återigen bli min bästa vän... Bitter?? Ja, väldigt bitter just nu! Och det tillåter ni nog alla mig att vara i detta nu.

Det värsta är att jag än en gång tog ut min frustration på dem som inte förtjänar det, mina barn. Men jag var åtminstone snabb på att be om förlåtelse och förklarade att det absolut inte var deras fel att jag var (och fortfarande är) arg och framförallt ledsen. Smärtan tar ut sin rätt och jag är inte bara på bristningsgränsen, jag har redan brustit. Tårarna verkar aldrig ta slut... 

Ibland önskar jag att jag kunde överföra min smärta på någon annan för en liten sekund så att det åtminstone är en person som på riktigt vet hur jag mår. Min man, en vän, en kollega, en neurolog, en handläggare, en politiker... Men aldrig mina barn, för jag vill inte att de ska få vetskap i form av fysisk smärta hur jag faktiskt mår.

Den extrema huvudvärken kom och gick under kvällen. Skönt iallafall att den inte pinade mig precis hela tiden. Värmde min vetekudde och la den i ryggslutet, det lindrade en aning. Vid sovdags insåg jag att det enda som kunde hjälpa mig med båda smärtorna var en Panocod. Och ni vet ju hur restriktiv jag är med den medicinen, så ni förstår nog att jag just då hade olidligt ont. 


Om du vill visa din omtanke så klicka på hjärtat här nedan ❤⬇ Tack snälla du det värmer...





Besegrad av smärtan...

publicerat i Allmänt, Hälsa, inredning, sjukdom;
Vaknade av alarmet igår och mådde lite bättre än vad jag gjorde när jag somnade i söndags kväll. Men jag mådde absolut inte bra. Valde dock ändå att ta mig till jobbet för att se hur det skulle gå att jobba under dessa omständigheter. Detta för att det kan komma att bli min verklighet snart... 



Min neurolog har inte skrivit ett tillräckligt sjukintyg till försäkringskassan vilket kan leda till att min begäran om sjukskrivning avslås. Nu har jag en fin människa till handläggare så hen har meddelat mig detta och att hen har begärt komplettering av sjukintyget av neurologen. Jag har i min tur försökt att komma i kontakt med min neurolog i över en vecka utan resultat. Det är inte så att hen inte tycker att jag ska vara sjukskriven mina 25% igen hen är bara väldigt dålig på att uttrycka sig i dessa sjukintyg (vilket min handläggare är fullt medveten om). Om jag inte får vara sjukskriven mina 25% så betyder det inte att försäkringskassan tror att jag klarar att arbeta heltid, utan att jag kanske kan arbeta 6 timmar och 15 minuter. Vet att det låter mycket märkligt speciellt då sjukskrivningsnivåerna ligger på 25, 50, 75 och 100%. Det finns inget däremellan. Men jag har rätt till något som heter Högriskskydd. Detta innebär att jag inte har någon karens (precis som nu) och att min arbetsgivare slipper att betala min sjuklön, det gör försäkringskassan. Så jag får då ett heltids schema men kan gå hem så fort jag blir sämre. Det knasiga med detta blir för det första att jag kommer att lämna någon kollega i sticket utan någon back up när jag blir sämre och ha dåligt samvete för det och därför kanske (läs; troligtvis) att stanna och köra totalt slut på mig själv. För det andra så kommer detta med största sannolikhet att betyda att jag jobbat en till två hela dagar och ligger sedan någon dag eller i värsta fall resten av veckan. Låter inte så smart tycker jag... Men så ser tydligen vår svenska lag ut, till stor del pga att många människor har utnyttjat systemet tidigare.



Hur som helst så höll jag inte igår, vilket var ganska så väntat. Efter fyra timmar, då jag inte var speciellt aktiv, var smärtan i huvudet knappt hanterbar, yrseattackerna avlöste varandra (även om de ej var jätte kraftiga) och mitt ansikte domnade. Min kollega tyckte att det var dags för mig att åka hem. Ändå så brottades jag med tanken att stanna för att inte svika. Men det var tur att vi hade så pass få barn som vi ändå hade, för jag insåg att jag inte längre hade något val. Hade jag stannat bara en halvtimme till så hade jag inte kunnat ta mig hem på egen hand, för jag stupade i säng så fort jag kom innanför dörren hemma. 

Min vilja är så betydligt mycket större än vad min sjukdom tillåter... Och lyssnar jag inte på signalerna så blir det bara värre. Självklart så borde jag ha stannat hemma igår morse!



Vad tänker du om min situation, hur skulle du göra med jobbschemat? Hur skulle du ha tänkt om du var där jag är i klorna på försäkringskassan och deras lagar? 


(Bjuder på några bilder på ett av mina reafynd från Mio Möbler, min fiiiiiina ljuvliga filt! Jag älskar filtar av olika slag och har ganska så många.)


Klicka gärna på hjärtat här nedan om du vill visa din omtanke eller om du gillar detta inlägg ❤⬇ Tack snälla du!!


Att se oron i en väns blick...

publicerat i Allmänt, Hälsa, Natur, Peppkampen, sjukdom, träning;
Åh vilken fantastisk helg jag har haft tillsammans med mina underbara vänner!! Tror inte att de förstår hur mycket de faktiskt betyder för mig fullt ut. De ger mig så mycket energi och styrka, de ser mig för den jag verkligen är vilket leder till att de lyfter mig och min självkänsla/självförtroendet, de förstår mig när jag berättar om olika episoder i mitt liv utan att jag behöver förklara speciellt mycket och med dem blir jag mitt bästa jag... Jag hoppas att de känner denna magi som jag upplever utspelar sig när vi umgås och njuter av varandras sällskap och av atmosfären. 



Igår morse gick Tessan och jag upp tidigt för att bada ute i de varma källorna när badavdelningen öppnade klockan 07.00. Vi var allra först på plats vilket gjorde det möjligt för mig att fotografera den vackra miljön (Yasuragi är annars en mobilfri zon och jag använde min mobil endast som klocka övrig tid, med inställningen flygplansläge på.) Sååå ljuvligt att innan gryningen sänka ner kroppen i det varma sköna vattnet, samtidigt som det lätta regnet smattrade nästintill ljudlöst runt omkring källorna. Det är en ynnest att få möjligheten att uppleva detta. 






Vi hämtade upp Mickis, som behövde få lite mer sömn, på väg till frukosten. Det var så underbart gott med frukost, extra gott var det nog pga att jag i vanliga fall inte äter frukost då mitt ätfönster inte är öppet då. Men just igår fick mitt ätfönster helt andra tider än annars, dock så höll jag det endast öppet under åtta timmar som alltid. Men om en är på Yasuragi så går det inte att inte äta deras goda frukost. Vi satt där länge och njöt innan vi gick till Dojon där vi deltog i Klangresan, Do in/Qi Gong och Yogan, som fick avsluta vår spa-helg. Tyvärr så utlöste de Tibetanska klangskålarna min kraftiga huvudvärk (tror jag iallafall). Kanske pga de högsta gälla tonerna. Men jag kämpade på av ren vilja och den djupa andningen i alla aktiviteterna hjälpte något. Men under Yogans sista positioner blev det olidligt och jag hade lite svårt att resa mig från liggande till sittande när det var slut. 




På vägen hem från Stockholm blev vi tvungna att stanna på en bensinmack för att fylla på olja i Tessans bil. Jag insåg att jag behövde äta något för att få lite extra energi. Tessan såg på mig med oro i blicken och när hon sa att hon såg att jag inte mådde bra fick jag kämpa emot tårarna. Jag ryckte upp mig för att jag inte vill ge dem mer oro, trots att deras omtänksamhet betyder så otroligt mycket. Men när jag ser mig själv genom deras ögon där medlidsamheten är så stor, så ser jag hur sjuk jag faktiskt är dessa gånger. Och det gör allt så verkligt och sant...

Hemma blev det vila för hela slanten. Och sängen blev den enda rätta platsen någon timma innan jag brukar gå och lägga mig. Då var jag, trots mitt hårda motstånd, tvungen att ta min starka medicin som jag undviker så mycket jag bara kan. Panocoden drogar ner mig och kan ibland skapa hjärtklappning och oregelbundna hjärtslag och får mig att hyperventilera eller bete mig allmänt konstigt. Men igår hade jag inte något val. 

Fast min helg har ändå varit oförglömligt ljuvlig! Det kan varken smärtan eller min sjukdom ta ifrån mig!

Snälla, glöm inte att klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke! ❤⬇ Tack!