Rätt person på rätt plats i rätt tid...

publicerat i Allmänt, Blommor, Hälsa, Peppkampen, inredning, sjukdom, träning;
Magnetkameraundersökningen igår gick över förväntan bra. Visst låter det otroligt mycket och högt men jag lyckades ändå på något vis slumra till. Jag var totalt avslappnad och troligen lite trött efter att ha arbetat tre timmar på morgonen. Det sista skovets efterdyningar antar jag. En helt fantastisk sköterska tog hand om mig och gjorde upplevelsen med undersökningen trygg och lite smått behaglig, paradoxalt nog. Rätt person på rätt plats helt enkelt, i rätt tid i sitt liv (förklaringen på detta med "i rätt tid i sitt liv" kommer längre ner). Tänk vilken skillnad det kan göra för en patient. Och tänk om det alltid kunde vara så med vårdpersonalen eller varför inte med alla människor på alla arbeten.
\n
\nNi som följt mig ett tag vet nog att jag inte alltid haft turen att träffa personer som brinner för sina yrken och behandlar sina patienter väl. Men merparten gör faktiskt det. Rötäggen hoppas jag väljer en annan yrkesbana relativt snart, iallafall de två som jag inte låtit få gå vidare obemärkta.



Efter sjukhusbesöket åkte jag hem och la mig i soffan. Låg där och lyssnade på en ljudbok, "In i labyrinten" av och med Sigge Eklund. En intressant bok på flera sätt. Den fångar sin läsare/lyssnare och är en riktig "bladvändare", jag har tagit varje chans till fånga att lyssna vidare. Igår eftermiddag tog den slut. På ett lite snörpligt vis. Boken handlar om en en flicka på 11 år som försvinner spårlöst. Och under bokens gång får en följa fyra lite brokiga personer som befinner i flickans närhet, en får följa dem både före och efter flickans försvinnande. Spännande och sorgliga liv och sakta dras knuten åt. Men sen tar det bara slut och en lämnas i total ovisshet om vad som egentligen hände. Först blev jag lite arg, men sedan förstod jag att det var ju meningen med boken, alltså att försättas i ovisshetens oroliga tillstånd och gillade det faktiskt.
\n
\nHelt klart en bok som fler borde läsa, om inte annat för att tänka på att inte ha så snabba förutfattade meningar om andras liv och hur de agerar. Därför vill jag dra tillbaka mitt påstående om rötäggen. De kanske hade det extra tufft i sina liv just när jag besökte dem, och att jag bara hade oturen att träffa dem just då... Jag vet ju inget om dem eller vad de varit med om, så det är kanske fel av mig att döma dem. Jag har tänkt att bara om jag skulle få en förklaring så skulle det kännas bättre, men om det inte finns någon känd och giltig förklaring så måste det ibland få vara okej ändå. Dock tycker jag att det är bra att göra dem medvetna om sina handlingar så att de kanske kan bättra sig i sina möten med sköra och oroliga patienter.
\n
\nOj hur hamnade jag här? Just ja, jag vilade på soffan med ljudboken. Efter vilan så gjorde jag några hemmatränings övningar med mina minibands och hantlar. Lite armar, axlar, rygg och rumpa. Men tröttnade snabbt på grund av att jag var okoncentrerad. Satt mest bara på yogamattan och stretchade tillslut. Tänkte att träna kan jag göra senare, på gymmet med Örjan istället. Vilade därför lite till och laddade ner ännu en ljudbok som sedan fyllde mina öron och tankar. 

På gymmet var planen att springa på löpbandet, och det gjorde jag i 0.5 km. Anledningen till att det inte blev längre var att mina byxor åkte ner hela tiden. 😂 Inte för att storleken är fel, för de sitter bra. Utan det måste bero på materialet, att de glider ner när jag rör på mig så pass mycket som jag gör när jag springer. Ha ha... ja så blev det med det. Men körde flera andra övningar så jag känner att jag ändå fick ut mycket av kvällens gymbesök. Och avslutade gårdagen framför en thriller serie på Netflix, "La Mante". 



Klicka gärna på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke... ❤⬇




2 år... och fortfarande denna ovisshet...

publicerat i Allmänt, Blommor, Hälsa, Peppkampen, inredning, sjukdom, träning;
Igår var det exakt två år sedan som jag blev sjuk. Två år sedan som jag vaknade med den ihållande huvudvärken som fortfarande lever med. Två år av smärta, oro, ångest, ovisshet, konstiga symtom, otaliga läkarbesök, massa prover, skov o.s.v... För två år sedan förändrades mitt liv till en mardröm. 

Denna mardröm höll i sig i mer än ett år, sedan fick jag mardrömsfria glimtar och det senaste halvåret så har jag i mångt och mycket fått återgå till att vara mig själv igen utan sjukdomen hängade över mig precis hela tiden (förutom den dagliga huvudvärken, den är dock hanterbar pga min medicinering). Men nu, just nu, är mardrömmen tillbaka igen. 



Igår morse när jag vaknade så kände jag med min högra hand en annan hand under min kudde. Med min högra hand lyfte jag försiktigt på kudden och mycket riktigt låg där en arm och en hand. Då min dimsyn var påkopplad trodde jag först att det var Englas eller Tindras, att någon av dem låg bredvid mig och hamnat med sin arm under min kudde. Sen märker jag att jag är helt ensam i sängen. Jag blir rädd och fattar först ingenting. Men när jag snabbt sätter mig upp så ser jag att det är min egen arm och hand, som följer med mig upp. Armen och handen är helt bortkopplade från min hjärna. Jag kan varken röra på den eller känna något när jag nyper mig själv i armen. Fruktansvärt obehagligt! Efter att ha masserat armen och handen i ca 20 minuter så kommer känseln och rörelseförmågan sakta tillbaka. Jag drar en lättnadens suck och börjar sedan att gråta hejdlöst. Av chocken och rädslan.



Framåt lunch börjar smärtan och sorgen att ge vika för energin som sakta fyller mig. Jag är på väg tillbaka till mitt nya liv igen. Hoppets låga tänds. Jag går upp och börjar att städa bort de få tecknen, som finns här hemma, på att julen har passerat. Tar fram den fina duken som jag fick av Tessan och de två ljusstakarna som jag inhandlade på mellandagsrean på Mio. Tillsammans får de tingen bli grunden för hur vardagsrumsbordet ska inredas nu. Samtidigt upptäcker jag att de två återstående murgrönorna från min 40 årsfest i mars, börjar tackla av. Jag räddar ett gäng kvistar som placeras ut i små vaser i kök, badrum och vardagsrum. Jag blir glad av att fräscha upp lite här hemma även om energin inte håller i sig så länge som jag hoppats (dock rasar den inte ändå ner till botten). Efter en stunds vila är jag fit for fight igen. Denna gång stannar energin hela den resterande dagen. Jag lyckas till och med att köra ett lättare pass på gymmet med min älskade, vilket är något som gör att jag mår ännu bättre efteråt. 

2 årsdagen slutar bra mycket bättre än den började och extremt mycket bättre än den 10 januari 2016!!

Hoppas att du vill klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke... ❤⬇ Tack!! Det värmer mer än du tror! 

Mitt 2017 ❤

publicerat i Allmänt, Blommor, Båtliv, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;
Jag kunde i min vildaste fantasi inte tänka mig att året skulle bli så fantastiskt för ett år sedan. Det började absolut bättre än mitt 2016 men jag mådde inte så bra som ni säkert kommer ihåg och min framtid såg inte så värst ljus ut, även om jag hade börjat jobba så smått. Men jag hade åtminstone min 40 års fest i mars att se fram emot. Och oj vilken underbar fest det blev!! Fantastiska och emotionella tal hölls för mig av mina älskade vänner, sånger sjöngs och vi dansade långt in på småtimmarna och det allra bästa var att jag fick må så himla bra hela dagen. 




Vi var ute på resor till Kap Verde, Turkiet, London (där Örjan och jag firade 10-årig bröllopsdag), Nye, Karlskrona, Kläppen och skärgården mm där vi träffade många nya vänner som alla har berikat våra liv. All sol gjorde mig piggare och positivare i allmänhet.









Efter sommaren kände jag mig starkare och jag kunde under hösten gå upp i tid på jobbet. Att klara att jobba 75% och nästan aldrig behöva vara hemma pga skov sporrade mig och jag vågade börja hoppas på att bli nästintill helt återställd. 



I september utökades vår familj med ponnyn Theo och lyckan var total, iallafall för Engla och Tindra. Jag trivdes bra ute på landet där vi har Theo, så mysigt att få lite tid och ork med mina döttrar och jag började att ge mig ut på allt längre och raskare promenader tillsammans med dem när de red. Att jag sedan testade att springa chockade nog mig själv mest av alla. Och att jag redan första gången klarade att springa 5 km, jag som aldrig tidigare klarat att springa längre sträckor, gladde mig enormt. Då vågade jag att lägga upp mål för min framtid samtidigt som jag antog utmaningen #julruschen2017 som byggde på en hälsosammare kosthållning utan sockersötade godsaker och drycker. Över 14 veckor följde jag detta koncept och gick i mål på julafton. Med den hälsosamma livsstilen ingick mer träning och när det började att bli halt ute köpte jag ett gymkort. Tidigare under sommaren körde jag med hemmaträning med gummiband och Youtube-filmer. Året avslutades med synliga magrutor, -3.6 kg och en riktigt hyfsad kondition. 






Jag ser en ljus framtid för mig och min familj och jag tar tillvara på alla lyckliga stunder som vi välsignads med... 

Gott nytt år önskar jag er alla godhjärtade människor!!
❤❤❤