Mot alla odds

publicerat i Allmänt, Hälsa, Hästliv, sjukdom, träning;

Tänk att jag är här nu, just här i livet och mår ganska så bra! För ett år sedan trodde jag verkligen inte att jag någonsin skulle kunna jobba hela 75% och ändå inte vara helt däckad. Förra året i december när jag började jobba 25% efter 11 månaders heltids sjukskrivning, så kom jag hem efter mina 2.5 timmars arbetspass och låg mest i sängen för att försöka återhämta mig. Och trots att jag var ledig på onsdagar så var det knappt en enda vecka som jag kunde jobba alla mina fyra dagar. Hoppet om ett normalt liv igen var nästintill obefintligt, även om det var min högsta önskan. Men jag gav inte upp och det är nog en av mina största styrkor, att jag kämpar med blod, svett och tårar men ändå inte blir dumdristig. När jag sedan bestämde mig för att gå upp i tid till 50% så var jag så glad över att det nästan fungerade bra. Glädjen när jag för första gången klarade att arbeta en hel vecka på halvtid är svår att förklara. Ni som har följt mig en längre tid här och ni som känner mig väl vet hur mycket jag älskar mitt jobb och hur otroligt mycket jag har längtat efter att få vara tillbaka där på riktigt.

Min sommar med familjen har varit underbar och jag har fått må så himla gott. Endast två större skov under hela sommaren!! Såå fantastiskt!!


Och att sedan mitt mående fick fortsätta så bra när jobbet kallade igen efter semestern gjorde ju allting bara bättre. Och mot alla odds så klarar jag nu att jobba 75%! Visst måste jag återhämta mig när jag kommer hem och skoven kommer jag inte undan helt. Men, jag jobbade i 7,5 vecka innan jag blev helt sängliggande i TVÅ (bara två!!) dagar! Det är ju så otroligt fantastiskt så jag vet inte vad jag ska göra med all lycka som fyller hela mig.

Jag klarar alltså att jobba mina 6 timmar, vilar en stund och sedan orkar jag vara med min familj, hos hästarna, med vänner och/eller träna. Vem hade kunnat tro det?? 

Och igår gick jag min allra första riktiga powerwalk! Med ett kraftigt motståndsband kring mina lår gick jag i mycket rask takt i 40 minuter, ca 5 km. Som sällskap hade jag Engla på Theos rygg. Den friska lite smått kyliga luften var behaglig att andas in. Klapprandet från hovarna mot den oasfalterade vägen blandades med Englas glada prat och skratt. Jag känner mig så oerhört tacksam som fått detta ljuvliga liv!!


Jag avslutade med att träna lite till vid bilen. Det blev 20 utfallssteg, 100 benstretaren, 50 tåhävningar och 20 axelpressar. Heja mig!!

Om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke så klicka på hjärtat här nedan!! 😀❤⬇ Kramar

Taggar: C-ponny, Diagnosutredning, Domningar, Hästliv, Islandshästar, Kronisk huvudvärk, Mitt älskade jobb, Mot alla odds, Neuroinflammatorisk sjukdom, Neurologisk sjukdom, Ny energi, Orkeslöshet, Ponnymamma, Sjukdom, Skov, Träning, Yrsel;

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Mamma ❤❤:

Godmorgon min älskade dotter. Idag blir man glad att läsa din blogg. Hoppas att du får fortsätta att må ganska bra igen. Fina bilder på Engla och Theo. Kram ❤❤🐎🐕🐕❤❤❤.

Svar: Kramar 😚
Sandra Vulkan

2:a kommentar, skriven , av Anonym:

Härligt!😀/Mikaela

Svar: Jag vet!!!! 😁😁😁
Sandra Vulkan

Kommentera inlägget här :