Min barndom ❤

publicerat i Allmänt;

Jag föddes på Enköpings lasarett 1977 av min, dåvarande, 23-åriga mamma. Jag vet att jag var enormt älskad från första stunden av mina relativt nygifta föräldrar. Jag var deras allt. Pappa, som läste i en namnbok och inte ens lyckades att ta sig igenom alla A-namn innan han fann det namn som han fastnade för, gav mig namnet Alexandra. Ja, jag vet att jag inte kallas för det längre av eget val, men jag kan ändå inte förmå mig att byta från det till Sandra på riktigt även om Sandra känns mer rätt för mig. Det namn som mina föräldrar valde betyder ändå så mycket.


Jag fick aldrig några syskon, på gott och ont. Visst har jag många gånger saknat ett syskon att kunna dela allt med, försvara, bråka med och skylla på... Men samtidigt har det varit oerhört skönt att få all mammas och pappas uppmärksamhet och kärlek.

Jag bodde mina första fem, sex år i en lägenhet, i ett höghus, i ett område där socialen samlat många missbrukare. Både mamma och pappa jobbade så jag tillbringade mina dagar först hos en dagmamma och sedan på ett daghem med endast en avdelning. Jag trivdes på daghemmet för det mesta. Dock hade jag en fröken som jag misstänker hatade mig. Iallafall så hatade jag henne eftersom hon skyllde allt som hände på mig, till och med när jag inte var på platsen där något hände. Jag minns så väl ett tillfälle när jag var fyra eller fem år och alla kompisarna lekte ute på gården. Själv stod jag inne och tittade sorgset ut genom fönstret. Anledningen till att jag inte fick vara ute med de andra stora barnen var att jag bara ramlade när jag sprang, enligt den dumma fröken. Ett annat minne som jag har från dagis var när vi en morgon fick klappgröt, något som jag aldrig ätit tidigare (och inte efter denna gång heller av förklarliga skäl). Gröten var vackert rosa och rosa var och är än min favoritfärg. Så mina ögon glittrade när jag lassade upp två stora slevar med den ljuvligt rosa gröten. Tyvärr så smakade den inte alls så gott som jag trott och hoppats, den smakade rent av vidrigt. Min kompis Jenny gjorde samma misstag som jag. Fröken så åt oss att äta upp det vi tagit åt oss, med bestämd röst. Vi bönade och bad om att få slippa men det hjälptes inte. Vi tvingade i oss varsin stor sked, tittade på varandra med skräck i blicken innan vi båda kräktes ner i våra tallrikar. Men tro inte att vi kom undan så lätt, nej vi fick nya tallrikar med ny rosa gröt i och tvingades att äta... Fy vilken mardröm det var!


Hursomhelst så hämtades jag vissa dagar av mamma och andra gånger av pappa. Mina föräldrar har alltid varit väldigt jämställda och delat på ansvaren hemma. Det bästa jag visste var när pappa och jag stekte blodpudding och lyssnade på musik i köket. Eller när mamma och jag alltid skojade med pappa när han kom hem från jobbet efter oss. Då gömde jag mig under köksbordet och mamma ropade till pappa "Såg du Alexandra därute på gården?" och pappa svarade alltid "Näää.. Hon var inte där, undrar vart hon har tagit vägen." I samma stund som han så de sista orden i meningen så rusade jag ut i hallen och slängde mig i pappas famn.

Området som vi bodde i var lite stökigt, mycket festande hos grannarna. Jag minns speciellt en kväll när jag blev väckt av ett jäkla brak utanför mitt fönster. Mamma och pappa kom inrusande i mitt rum och tillsammans tittade vi ut för att se vad som hänt. Någon hade kastat ner en cykel från en av de övre våningarna. Polisen ringdes och pappa och mamma berättade vad vi sett. Fast det såg i och för sig polisen också eftersom cykeln träffat ett järnstaket och tvinnat sig runt det så pass ordentligt att polisen fick lov att ringa någon som kom och sågade bort cykeln. Tydligen så var det så att två väldigt onyktra polare till en granne till oss hade snott med sig en cykel upp till grannen. Han blev arg och så åt dem att genast ta ner cykeln igen. Och ner kom den ju, fast via balkongen...


Mitt rum hade förresten de fulaste tapeterna som fanns, tyckte jag. Den hade gula och orangeblommiga mönster på en bajsbrun bakgrund. Och jag hatade verkligen brunt. Det var den absolut fulaste färgen av alla och därefter kom orange. Och gult är fult, det visste ju alla. Jag föddes ju inte in i rätt förutsättningar direkt då allt på 70-talet gick i brunt, gult och orange. Jag minns den lycka jag kände den dagen som vi fick rosa och lila indianpärlor att pärla med på dagis, det var som en ljuv dröm...

Strax innan jag skulle fylla sex år köpte mina föräldrar ett radhus i ett lugnt och familjevänligt område. Antar att de ville att jag skulle få växa upp utan en massa missbrukare som grannar. I det nya området bodde det flera barn i min ålder och jag fick många nya vänner. Och jag fick efter ett tag välja en ny tapet till mitt rum, behöver jag säga att jag valde en ljusrosa tapet. Där i radhuset bor mina föräldrar fortfarande kvar, så det var där som jag bodde som skolbarn, tonåring, konfirmand och student. Mamma och pappa har alltid peppat mig till att plugga och få bra betyg. Jag var ganska så segstartad i min skolgång, det tog tid innan jag knäckte läskoden och jag var nog lite blyg och ängslig i lågstadiet. Men allt detta tog jag igen i mellan- och högstadiet. Jag hade nog lite fotografiskt minne för nästan allt som jag läste fastnade. Matte, teknik och fysik klarade jag också busenkelt. I gymnasiet gick jag Barn- och fritidsprogrammet. Antar att jag ville ge barn en bättre fröken än den som jag hade. (Och jag har aldrig tvingat i ett barn mat!) Mina föräldrar pushade mig precis lagom mycket och mina betyg visade att jag pluggade på bra trots pojkvänner och en del partande. Mina slutbetyg blev riktigt bra, 4,6 i snitt och jag tilldelades ett stipendium på några hundra kronor och en bok om jag inte missminner mig. Och med dealen som jag hade med pappa som gick ut på att jag fick 200 kr för varje femma och 100 kr för varje fyra så blev jag dessutom ganska så rik på kuppen. (Min årskull var de sista som fick sifferbetyg i gymnasiet.) Om jag var osäker i mina första skolår så gick jag ut gymnasiet med ett gott självförtroende, men ändå inte kaxig. 


Jag har varit bortskämd, älskad och lycklig. Jag har aldrig saknat något i mitt liv fram tills nu... Nu saknar jag orken och friskheten som alltid kännetecknat mig. För brist på energi har jag aldrig tidigare haft... 


Jag var verkligen ett lyckligt och älskat barn och allt tack vare mina fantastiska föräldrar!! 


Mina underbara föräldrar byggde en ofattbar bra grund åt mig att bygga vidare på i vuxenlivet. Men det är en annan historia...

Så tack mamma och pappa för att ni gav mig livet! ❤ 


Och Grattis mamma på din födelsedag idag! Önskar att jag hade kunnat vara hos dig nu och fira dig. Men hoppas att du får en fin dag ändå...

Glöm nu inte att klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg!!!! ❤☟

Taggar: 70-talsbarn, Grattis mamma, Lycklig barndom, Min barndom, Minnen, Underbara föräldrar;

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

Å vad kul att se gamla foton på er alla!!! Hoppas du får en skön sista semestervecka! Kramar Tori

Svar: Älskar många av mina minnen! Minns även när jag ofta hoppade av bussen vid Lillsidans daghem för att hälsa på dig, Pia och mamma. ❤ Kramar
Sandra Vulkan

2:a kommentar, skriven , av Mamma ❤❤:

Verkligen fina ord om oss. Fy vilka obehagliga minnen du har från "dagis". Fotografierna kunde du ju låtit bli att sätta ut (du vet jag och kort? men kul att se dem efter så många år. Tack för grattis hälsningen. Kram ❤

Svar: Jag blir så glad när jag tittar på dessa foton så jag kunde inte låta bli att lägga ut dem.. även fast jag vet att du inte gillar att vara med på bild.. Kramar ❤
Sandra Vulkan

3:e kommentar, skriven , av Kina Hellquist:

Åh så fint skrivet! Många minnen dyker upp när jag läser din berättelse, både från höghuset och dagis. Vi bodde också i den stadsdelen och själv känner jag Christina efter att ha jobbat ihop på Svedia och varit hönor ihop! ;) Tack för denna berättelse Sandra, och allt gott till Dig!

Svar: Minns dig väl. Speciellt när ni sätt och sydde era hönsdräkter till karnevalen. 🐔🐓 Kramar
Sandra Vulkan

4:e kommentar, skriven , av Anonym:

Grattis! Hoppas vi lämnar efter oss bättre minnen😀❤/Mikaela

Svar: Det lovar jag att vi gör! 😍
Sandra Vulkan

5:e kommentar, skriven , av Anonym:

Grattis till Kristina idag.
Och grattis till dig som har dina fina toppenföräldrar😚
Kram Jesica

Svar: KRAMAR 😚😚
Sandra Vulkan

6:e kommentar, skriven , av Karin Varg:

Hej Sandra!
Jenny född -76, ifrågasatte också varför lillasyster Johanna f- 80 hade så mycket kläder i rosa och lila medan hennes baby/ barnkläder hade färgerna gult, brunt och orange 😱 Ja, det fanns en till accentfärg och den var inte vit, utan créme
Säkert fick både du och Jenny de finaste färgerna som fanns att tillgå, moster Iris stickade en tröja, byxor, mössa och vantar - i brunt med ROSA ränder ! Snyggt !
Jenny blev dock ingen rosafanatiker
Kul läsa och se foton
Kram 💕



Svar: Ha ha ja dessa 70-talsfärger... Men rosa och brunt är ju iaf fint ihop. Mina barn fick också en sväng med brunt, rosa och brandgult då det var poppisretro och Me&I sålde dessa plagg.
Kramar
Sandra Vulkan

Kommentera inlägget här :