vulkanskaslottet

I helgen utsattes jag för en ordentlig ångestattack. Den kom utan minsta förvarning och tog över min kropp helt och hållet. Jag var ensam inne när jag helt plötsligt brast ut i hysterisk gråt. Samtidigt kändes det som att bröstkorgen trycktes ihop och jag hade svårt att andas. Jag ringde ut till Örjan som var i garaget, han sa att han snart skulle komma in, innan jag hann säga något, vilket nog var tur för jag vet inte om jag hade kunnat säga något. Och för att inte skrämma honom med min hysteriska gråt höll jag för min mun och lyckades få fram ett tacksamt "Mmm". När han kom in satt jag på sängen och gjorde allt för att försöka samla mig, vilket såklart inte fungerade. Han satt länge bredvid mig och höll om mig. Han frågade gång på gång varför jag var så ledsen och det enda jag lyckades få fram var ordet ångest. 

Orsaken till denna ångestattack var återigen en oförklarligt hög önskan om att få mitt gamla liv tillbaka. Jag vill så gärna ha orken att hitta på roliga saker under helgkvällarna som att gå på krogen, en fest eller parta hemma med Örjan, mina vänner och kollegor. Inte för att jag på något vis saknar alkohol utan att ha möjlighet att delta i olika evenemang. Jag vill orka att vara vaken till in på småtimmarna. Jag vill kunna njuta av sorl på en pub. Jag vill kunna planera in saker och med största sannolikhet veta att de blir av. Jag vill kunna jobba heltid och jag vill att mina kollegor ska kunna räkna med mig igen.