vulkanskaslottet

Trots hostmedicin i måndags kväll sover jag oroligt under natten till igår. Jag befinner mig i någon sorts dvala och kan inte komma till ro. Jag vaknar ett flertal gånger av vad som känns som en lång paus mellan två hjärtslag, och när hjärtslaget till slut kommer så är det med stor kraft. Väldigt, väldigt obehagligt! Hjärtat slår sedan i hundra av panikrädsla, tänk om pausen blir för lång nästa gång, tänker jag medan tröttheten kämpar om sin rätt. Antar att paniken göds av just tröttheten och konstiga drömmar som aldrig får nå sitt lyckliga slut... 

Tänk att min yngsta redan är 12 år, svårt att fatta vart alla dessa år tagit vägen... Jag är så otroligt stolt över hur fin och omtänksam hon för det mesta är! Syskongnabb och protester mot oss hör väl till vägen mot självständighet. Och att få vara liten i sin mammas famn är och kommer alltid att vara en rättighet som ett barn bör få förverkligat. 

Efter ännu en fantastisk dag på mitt älskade jobb, där jag får mängder med beröm från både kollegor, föräldrar och min chef, åker jag hemåt. Fast bara för att hämta Engla, Tindra och Tindras kompis Tilda och åker till Theo och Mysak. De rider iväg till en närliggande paddock och jag kör ett träningspass ute på landet där solen skiner på mig. Jag promenerar upp och ner för backar med mitt miniband med mest motstånd runt den nedre delen av låren, precis ovanför mina knän. Det är kämpigt och det biter ordentligt i rumpan och låren. Men fåren hejar på mig med sitt bräkanden, likaså fåglarna med sitt melodiösa kvitter. Det fläktar lite lätt och det är jag glad för. Svetten lackar och jag känner mig mycket nöjd med mitt slit. Kör även ett gäng tåhävningar och lägger mig på studsmattan som står på stallgården och gör 250 st sit ups med olika tekniker. 

Klicka gärna på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke ❤⬇ Det uppskattar jag otroligt mycket!!