vulkanskaslottet

Denna mardröm höll i sig i mer än ett år, sedan fick jag mardrömsfria glimtar och det senaste halvåret så har jag i mångt och mycket fått återgå till att vara mig själv igen utan sjukdomen hängade över mig precis hela tiden (förutom den dagliga huvudvärken, den är dock hanterbar pga min medicinering). Men nu, just nu, är mardrömmen tillbaka igen. 

Igår morse när jag vaknade så kände jag med min högra hand en annan hand under min kudde. Med min högra hand lyfte jag försiktigt på kudden och mycket riktigt låg där en arm och en hand. Då min dimsyn var påkopplad trodde jag först att det var Englas eller Tindras, att någon av dem låg bredvid mig och hamnat med sin arm under min kudde. Sen märker jag att jag är helt ensam i sängen. Jag blir rädd och fattar först ingenting. Men när jag snabbt sätter mig upp så ser jag att det är min egen arm och hand, som följer med mig upp. Armen och handen är helt bortkopplade från min hjärna. Jag kan varken röra på den eller känna något när jag nyper mig själv i armen. Fruktansvärt obehagligt! Efter att ha masserat armen och handen i ca 20 minuter så kommer känseln och rörelseförmågan sakta tillbaka. Jag drar en lättnadens suck och börjar sedan att gråta hejdlöst. Av chocken och rädslan.

Framåt lunch börjar smärtan och sorgen att ge vika för energin som sakta fyller mig. Jag är på väg tillbaka till mitt nya liv igen. Hoppets låga tänds. Jag går upp och börjar att städa bort de få tecknen, som finns här hemma, på att julen har passerat. Tar fram den fina duken som jag fick av Tessan och de två ljusstakarna som jag inhandlade på mellandagsrean på Mio. Tillsammans får de tingen bli grunden för hur vardagsrumsbordet ska inredas nu. Samtidigt upptäcker jag att de två återstående murgrönorna från min 40 årsfest i mars, börjar tackla av. Jag räddar ett gäng kvistar som placeras ut i små vaser i kök, badrum och vardagsrum. Jag blir glad av att fräscha upp lite här hemma även om energin inte håller i sig så länge som jag hoppats (dock rasar den inte ändå ner till botten). Efter en stunds vila är jag fit for fight igen. Denna gång stannar energin hela den resterande dagen. Jag lyckas till och med att köra ett lättare pass på gymmet med min älskade, vilket är något som gör att jag mår ännu bättre efteråt. 

2 årsdagen slutar bra mycket bättre än den började och extremt mycket bättre än den 10 januari 2016!!

Hoppas att du vill klicka på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg eller vill visa din omtanke... ❤⬇ Tack!! Det värmer mer än du tror!