vulkanskaslottet

Jag skriver ett meddelande till min fina vän Sandra som jag saknar så mycket. Vi har fått lov att ställa in ett flertal inplanerade dater på grund av sjukdomar från båda familjernas håll den senaste tiden, senast i tisdags. Jag skriver om kläder till lilla söta Alice och att hag nu hoppas på att allt vad sjukdomar heter kommer att lämna oss för ett långt tag framöver. Samtidigt slår det mig att jag aldrig någonsin kommer att kunna kalla mig helt frisk igen. Hela jag fryser till is inombords. Jag kommer aldrig att kunna kalla mig helt frisk igen! Det är ju i dubbel betydelse helt sjukt. 

Hur kunde det bli så här? Varför drabbar detta mig? Sånt här händer ju bara andra, inte mig. Detta kommer aldrig att gå över. Det kommer aldrig att ta slut med mina skov. JAG KOMMER ALDRIG ATT BLI HELT FRISK IGEN!! Jag kan aldrig mer svara Ja på läkares fråga om jag är frisk i övrigt när jag söker hjälp för "vanliga" sjukdomar som urininfektion, halsfluss och influensa. Banalt kanske men det drabbar väl aldrig dig. Precis som det aldrig skulle drabba mig. 

Redan när jag skickar iväg meddelandet till Sandra fylls jag av värme. För jag vet att hon kommer att skicka mig ett omtänksamt och värnade svar rakt från hjärtat. För sån är hon, fina Sandra. Hon är en av mina kära vänner som bryr sig på riktigt, som mår dåligt över att jag mår dåligt, som önskar att hon kunde hjälpa mig mer än med ord. Jag är så otroligt tacksam över att ha förmånen att ha Sandra och mina andra fina vänner i mitt liv. Jag vet att jag sagt det förut men det tåls att säga ofta. 

Tårarna fyller nu mina ögon till brädden och sakta trillar de ner för mina kinder när de inte längre får plats i ögonen. Jag ler genom tårarna för de kommer inte av sorg eller självömkan, utan av ren tacksamhet och glädje. För hur jag än vrider och vänder på det så står jag aldrig här ensam. Självklart så här jag ju min man, mina barn och mina föräldrar, men det är skönt att ha någon/några utanför familjen. För ibland eller rättare sagt ganska så ofta så vill jag avlasta familjen från det jobbiga. De har nog ändå. De ser/hör mig dagligen och hamnar precis som jag i ett normaliserat tänk kring mitt mående och då är det skönt att få prata av mig med någon annan som står mig nära men som kan se allt ur ett annat perspektiv. 

Och självklart är jag väldigt tacksam över alla er som tar er tid att läsa det jag skriver. Ni hjälper mig att bearbeta mina tankar och känslor ytterligare lite till. Era små (för mig enormt stora) hjärtklick i slutet av varje inlägg och era fina och omtänksamma kommentarer skänker mig så otroligt mycket värme och glädje ska ni veta.

SÅ TACK TILL ER ALLA!!!!!