vulkanskaslottet

Efter att ha fönat håret torrt och fått på mig kläder och maskara går jag genom gymmet mot utgången. Då stöter jag på de tre musketörerna (läs pensionärerna) som jag alltid hälsar lite extra på. En av herrarna, som jag tror är lite äldre än de andra två, ger mig alltid uppmuntrande heja rop över träningen. Så även nu. Han räcker även ut sin hand i en high five gest och fångar upp min hand när jag möter hans. "Bra jobbat! Du är så duktig med din träning." säger han till mig. Jag svarar att även han gör ett bra jobb. De andra två herrarna vinkar glatt adjö och vi önskar alla varandra en trevlig dag när jag går vidare. Jag svänger runt hörnet och stannar för att ta på mig skorna vid dörren. Då hör jag hur dessa herrar pratar om mig. Att jag är en sån duktig och trevlig tjej. Att jag kämpar på riktigt hårt flera dagar i veckan. Jag ler för mig själv och tänker att de vet inte ens om vad jag verkligen kämpar med, om min dagliga huvudvärk och mina hemska skov. Jag blir riktigt jädra rörd och tårarna trillar nerför mina kinder när jag går mot jobbet. Tänker att nästa gång som jag träffar min favorit herre så ska jag fråga om han har tid att sätta sig ner och prata med mig en stund. För herrar som han växer inte på träd, sån vänskap är värd att vårdas...

När jag sedan berättar om händelsen för mina två närmsta kollegor så bekräftar även de herrarnas ord och jag blir återigen rörd.

Tusen tack till er alla som hejar på mig!! Ni är fantastiska varenda en av er!

Klicka gärna på hjärtat här nedan om du gillar detta inlägg!! ❤⬇️ Kramar från lilla mig!