vulkanskaslottet

Nu ska ni få följa med under min gårdag i både text och bilder.

Jag vaknade tidigt (6.30) igår morse och kunde inte somna om trots att det var mörkt ute. Jag klädde på mig och tog med mig Nova och Ludde på en gryningspromenad. Jag som i normala fall är otroligt mörkrädd kände mig ovanligt trygg i tystheten och ensamheten här ute. När vi kommit en liten bit från vår gård men fortfarande kunde se den när vi stannade och vände jag om, så fick jag mig en vacker himmel som visade att solen inom kort skulle stiga upp bakom vårt hus.

Medan vi fortsatte på vägen bort från huset så blev det hela tiden lite ljusare och ljusare. När vi kom fram till Lagnöbron stannade vi och jag fylldes av en känsla av stark ynnest över att få ha allt detta vackra så nära inpå året om. Nattens moln skingrade sig sakta över vattnet. 

På vägen tillbaka svängde vi av och tog omvägen ner till Sanden. Nu hade solens ljus dagen i sitt grepp och den lilla stranden såg så otroligt inbjudande ut även om det var lite kyligt i luften. Vattnet låg som en spegel och till och med hundarna blev nog lite tagna av fridfullheten för de stod helt stilla bredvid mig när jag föreviga stunden genom att ta några kort.

När vi kom hem fick vi i oss lite frukost innan jag fixade lite ute på gården framför huset. Ludde och Nova var hela förmiddagen ute i deras hundgård. Buster fick för första gången ta med sig lilla Skrållan ut, Englas kattunge som flyttade hit i början av denna månad. Hästarna Theo och Avicii mumsade gott gräs i deras nya fina hage och solen sken nu från en ljusblå nästan molnfri himmel.

Jag bestämde mig för att ta mig en cykeltur, tanken var till Bottna för att hämta ut ett paket i affären men jag insåg halvvägs att det skulle bli lite för långt efter morgonens promenad som slutade på 1 mil nästan exakt. Jag vände och cyklade hemåt igen. På Lagnöbron stannade jag till än en gång och tog dessa ljuvliga höstsoligabilder.

Det blev en sväng på 15 km så motion fick jag verkligen igår innan lunch. Och på eftermiddagen fick Engla upp mig på hästryggen. Inget som tillhör vanligheterna. Hon var en bra ridlärare som försökte lära mig att rida lätt på Theo när han travade. Svårt men jag lyckades under en kort kort stund i slutet av ridlektionen. Och herre gud vad jag skrattade mycket under denna tuffa men roliga halvtimme. Skrattmusklerna fick jobba hårdast tror jag. Att jag klämt i mitt huvud i en något för liten hjälm gjorde inte direkt skrattattackerna färre...

När solen sedan gick ner i väster tändes vår solcellslampa i flaggstången. Vimpeln hängde slak utmed stången och väntade på en vindpust som aldrig kom. Örjan och Adam tände grillen där mina hemmagjorda hamburgare snart skulle tillagas.

Medan vi väntade på den perfekta glöden gick Örjan, Adam och jag en kort promenad med hundarna ner till vår brygga i månskenet. Det var tur att Örjan hade med sig pannlampa så att han kunde lysa upp i mörkret så att jag kunde fånga lite av det på bild.

 

Hoppas att ni gillade dessa bilder från soluppgång till solnedgång och månen som tronade på natthimlen. Om det är så får ni gärna visa det genom att klicka på hjärtat här nedan ❤⬇️ Kramar