vulkanskaslottet

Igår sprängde hästarna två hagar när Engla och jag var inne i Norrköping på utspring. Som tur var så var Adam hemma och lyckades fånga in de två rymmarna.

Det hela hade kunnat sluta lyckligt men tyvärr så hade Theo skadat sig rejält. En stor sårskada på baksidan av höger framben. Det såg riktigt otäckt ut och jag ringde veterinären så att dåret kunde rengöras och sys samt att antibiotika kunde sättas in. Theo haltade allt mer.

När veterinären kom så konstaterades det att senan var av och hon kunde bara smärtlindra och rengöra på plats. En operation skulle bli nödvändig och på det minst ett års rehabilitering. Jag fick prata med en sköterska på Srrömsholm och hon förklarade att prognosen för Theo inte var god. Och med tanke på hans astma så var det inte ens säkert att han skulle klara sövningen.

Vi behövde ta det extremt jobbiga beslutet att låta honom få somna in här hemma igår kväll. Så fruktansvärt. Jag vet inte när jag senast grät så mycket.

Jag satt kvar en stund i gräset bredvid Theo och klappade på honom medan tårarna strömmade ner för mina kinder. Fina, fina Theo. Det var ju inte så här det skulle bli. Du skulle ju går här i våra hagar många år till. Engla och du skulle ju åldras tillsammans. Min oro över Englas mående har åter ökat och jag gråter lika mycket för hennes skull som över att vi förlorat en älskad familjemedlem.

Sov gott nu älskade Theo ❤️

Bojack fick också komma och ta farväl av sin vän och jag såg att han förstod att Theo var död. Bojack vankade omkring i hagen och gnäggade desperat efter Theo hela kvällen. 

Jag sov bara någon timme, satt mest och tittade ut på stackars Bojack som såg så förtvivlad ut. Vid fem gick jag ut och började bygga upp hans favorit hage som såg ut lite som plockepinn efter gårdagen. 

Vid nio blev Theo upphämtad och efter det började Bojack bete sig lite mer som vanligt, även om jag fortfarande kan se hans sorg.

Sent på eftermiddagen kom en sällskapshäst, islänningar Hlynur, som vi får låna av fina Karin som bor en bit ifrån oss. 

Men sorgen bor i våra hjärtan..